Lizas lilla katekes

Att ta upp tråden...

2012-02-02T07:06:00.000-08:00

Har haft ett långt uppehåll i mitt skrivande på bloggen. Mycket har hänt de senaste två åren. Att jag blivit mamma är utan tvekan den största. I den nya rollen som förälder saknas tiden och orken att vara i tanken, att vara uppdaterad kring det som sker i världen. Men nu är det dags att ta upp tråden igen. Ord ur nya erfarenheter. Konsten väva in nya tråder och färger i gamla vävar. Att skapa nya mönster i det bekanta.¨

"Min själ hade varit ett ofärgat stycke tyg.
Genom dopet fick jag de färger
med vilka jag upptäcker världen"
(Akvarellmålning med dubbel regnbåge, Jesper Svenbro"

Leva i dopet, brev från biskoparna till Svenska kyrkans präster och församlingar

Jesus vårt hopp

2012-02-02T07:02:00.000-08:00

I år är det 100 år sedan Titanic sjönk: den stora atlant ångkryssaren som alla sa inte kunde sjunka. Men vi vet vad som hände, detta påkostade lyxskepp: gick på ett isberg och sjönk. Tusentals människor dog i det kalla vattnet.

Jag tänker att våra kroppar kan ses som båtar, eller skepp. Vår kropp, den vi färdas i genom livet; som rymmer allt det som är vi.
Själen, Anden, våra minnen, våra erfarenheter, vårt psyke – allt det som gör oss till dem vi är. Men är det inte lite så att vi i västvärlden har samma syn på livet som synen man hade på Titanic. Vi har all lyx vi kan tänka oss, rent vatten, mat på bordet, varma hus och lägenheter. Visst finns det de som saknar, och det är en predikan i sig, men de flesta av oss lever våra liv i lyx. Och vi får också som unga lära oss att se livet som att det vore osänkbart. Vi ångar fram över havet. Men så plötsligt kommer den – den oväntade katastrofen!

För så är det, varje människas liv har berättelser om isberg. Era erfarenheter av isberg, är inte mina erfarenheter. Men erfarenheten av hur katastrofen känns, den vet jag att vi delar. Rädslan, paniken, tårarna – kommer jag att överleva? Kampen i det kalla vattnet – hoppet om att få plats i en livbåt. Ropet efter hjälp: ropet efter Gud.

Varför är det alltid så – att i den värsta katastrofen och stormen, så sover Jesus? I det mörkaste, bor oftast känslan av total ensamhet. Bryr du dig inte om att vi går under? Lärjungarnas rop är vårt rop, är livets rop på hjälp.
”Livets Gud, uppfyll Liza med din Helige Ande, och hjälp henne att dag för dag leva i sitt dop”. Dessa ord sägs vid varje dop, de sades också vid mitt. I min båt, i min kropp – bor Guds helige Ande. Ingen av oss är egentligen lämnad ensam. Guds ande är lika nära som varje andetag. Också när vi kämpar efter luft.

Vi kan ingenting göra än att försöka lita på det. Att vi inte är övergivna, vare sig i livet, eller den dagen vi ska dö. Vi kan bara leva i tron att Jesus vaknar när vi ropar, vi kan bara överlämna oss i hoppet om att Jesus stillar stormen i stunden vi inte orkar längre. Och jag är säker på att vi alla också delar den erfarenheten, ögonblicket då vinden lägger sig och det blir lugnt. Den där morgonen man vaknar och solen skiner, fåglarna sjunger utanför och vi drar ett djupt andetag – som vore det första gången. Livet som föds, igen.

Kampen mot ondskan

2010-03-06T14:19:00.000-08:00

Det är så många som blöder: Ja, det är det faktiskt – det är många som blöder i vårt samhälle, i vårt land och i vår värld. En del av blodet kommer från sår som vi själva har orsakat. En del blöder från skador som andra gjort – en del av oss blöder innuti: utan att det syns – men likväl är såren där ändå!

Jag kan inte låta bli att tänka på en ung kvinna på universitetet: hon gick alltid i långärmade tröjor…hon höll sig lite i skymundan men hon var alltid trevlig och väldigt ambitiös och duktig i studierna. Jag minns den gången på en fest, när hon råkade dra upp ena ärmen på sin tröja, hela underarmen var fyllda av vita ärr, ärr från knivar och rakblad…Så mycket blod och smärta som de ärren vittnade om.
Men ingen av oss sa nått – hon var tyst och vi var tysta och festen fortsatte; och vi pratade om allt annat än såren och smärtan och blodet.

Har ni tänkt på att blod och tystnad ofta går hand i hand? Jag kan inte låta bli att tänka på Josef ben Meddour: jag vet inte om hans namn säger er något? 1997 blev han brutalt mördad i Göteborg. Han blev nedslagen och skadad av en el-pistol innan gärningsmännen sköt honom kallblodigt med en pistol. Varför? För att han var homosexuell, för att han ansågs annorlunda och mindre värd…Många är de brott som utförts på människor för att de har annan hudfärg, eller religion eller sexualitet…mycket blod har flytit i världshistorien för att så många av oss inte orkar med det som vi upplever som annorlunda…

Sen är det ju allt annat blod, blodet som rinner från krigen – i Afganistan, Sudan, Kongo, Palestina…

Så mycket tårar och smärta.
Så mycket sår och lidande.
Så mycket som bryter ner och förstör livet.

Var är motståndet??
Rösterna som protesterar?
Var är kampen för människovärdet?
Varför är det så mycket tystnad?

Tystnad från de av oss som ser andra blöda och tystnad bland de av oss som blöder…

Kvinnan i dagens bibeltext är tyst, hon har lidit av blödningar i 12 år. Det är ingen skada någon gjort mot henne, det är förmodligen en sjukdom som gör att hon blöder från underlivet…men på grund av det betraktas hon som oren: tänk er att leva i den absoluta sociala marginalen – i 12 år hade hon levt ett liv utan mänsklig närhet: utan mänsklig kontalt. Hon är tyst, hon ropar inte på Jesus om hjälp, för hennes röst har tystnat: hon smyger fram istället och rör vid honom. Ett sista försök att bli frisk, att bli hel och återfå sitt människovärde.

Hon blev precis som Josef ben Meddour berövad sitt människovärde. Precis som alla människor som faller offer för krig berövas sitt människovärde – precis som unga människor, unga kvinnor förminskar sitt eget människovärde varje gång de skär sig själva, eller svälter sig eller kräks på toaletten.

Hur kommer det sig att vi accepterar att världen ser ut så är?
Var är motståndet - protesten? Var är kampen för människovärdet?
Och hur kommer det sig att Gud står ut med att världen ser ut så här?
Kämpar Gud mot det onda? Och vad är ondska egentligen?

Jag vet inte hur ni tänker kring ondskan. Men för mig är ondskan en verklig fiende, en kraft som vill förstöra livet – som vill förstöra Guds goda skapelse. Det är en kraft finns utanför mig själv: men som jag kan bli indragen i: precis som jag kan välja att bli indragen i den goda kraften…eller med andra ord: antingen kämpar jag för att bejaka och värna om livet eller så bidrar mina tankar, ord och handlingar till att bryta ner och förstöra livet. Vi som människor är varken onda eller goda, men vi har förmågan att välja att handla ont eller gott, både mot oss själva och mot andra, så tänker jag.

Men det är inte alltid så lätt att veta om jag väljer rätt? Kanske är det en hjälp i rätt riktning att lära oss att ställa bra frågor – inte rätt frågor men åtminstonde bra frågor. En sådan bra fråga, som vi kan ställa oss det är: Behandlar jag mig själv och andra som att jag och de är värdefulla och okränkbara?

Att ställa frågan är åtminstonde en början, tror jag, i kampen mot ondskan. För ställer vi frågan – så bejakar vi också människovärdet och livet.

En som ställde sig på livets sida, i kampen mot ondskan – det var Jesus Kristus. Genom att umgås med fattiga och utstötta, genom att bota och hela så gav han människor deras värde tillbaka – ett värde som andra tagit ifrån dem: precis som kvinnan i dag. På det sättet ställer sig Jesus på livets sida och tar upp kampen mot ondskan.

Och i dag tänker jag att vi behöver bli påminda om att Jesus också blöder. Han blöder när han tillfångatas och piskas, och han blöder på korset: på så sätt väljer Gud att gå in i vår kamp på jorden. Genom att bli människa känner Gud vår nöd, vår smärta och vår plåga.

Genom att bli själv bli människa så förstärker Gud människans värde. Det finns inget i det mänskliga som är främmande för Gud: Och därför tänker jag också att Guds kamp för människovärde och liv också är vår kamp: och vår kamp för livet är också Guds kamp. Och då kan vi inte vara lämnade ensamma: vi har varandra och vi har Gud.

Och ett enkelt sätt att byta tystnaden, och ställa oss på livets sida:
det är vi nu tillsammans får ställa oss upp* och stämma in i vår kyrkans trosbekännelse, en bekännelse som vill uttrycka att Gud är livets Gud: Skaparen av himmel och jord:

Vi tror på Gud Fader allsmäktig…

Nåd och tjänst

2010-01-30T13:27:00.000-08:00

Jag ser en bild framför mig, en bild från tv, en bild av svenska Hollywood frun: Anna Anka. Jag vet inte om ni hängt med i svängarna kring henne. Men hon var ju med i en dokumentär förra året på tv: där tv-tittarna fick följa med in i hennes liv som lyxhustru till Paul Anka. Ett liv i oerhört överflöd och lyx. Ett liv där allt är välorganiserat och allt kan köpas för pengar. I ett avsnitt håller Anna Anka en utläggning om hur svårt det är att hitta bra tjänstefolk – eller städerskor. Hon kräver perfektion: men betalar inte mycket i lön. Hon ondgör sig över sin senaste städerska, en kvinna med mexikanskt ursprung: som tydligen inte ställt tillbaka parfymflaskorna i badrummet på det sätt som hon vill ha det. Oduglig: säger hon: oduglig...ska det vara så svårt???? Den mexikanska kvinnan får sparken direkt: ingen uppsägningstid, ingen värdighet. Bara tack och hej – för så går det om man är en oduglig tjänare...

Och så uppmanar Jesus oss att säga i dag: att vi är odugliga tjänare! Vad menar han? Att vi inte är tillräckligt bra i Guds ögon? Att vi förtjänar att få sparken??

Ja vad händer egentligen med dagens bibeltext om vi väljer att använda oss av den här moderna bilden av Anna Anka och den mexikanska städerskan?

Vad händer om vi tolkar texten som att vi är som en mexikansk tjänare som arbetar för överklassen i USA – och Gud är Anna Anka...Ja – personligen har jag svårt att känna igen Gud, det blir en osympatisk Gudsbild...En Gud som ger dålig lön och som kräver väldigt mycket av oss i gengäld. Att vi ska uppnå perfektion, att vi ska arbeta stenhårt och slå ner blicken i golvet när husets härskarinna kommer.

Jag har svårt för den bilden – det är ingen Gud som vill ha relation med mig, det är en Gud som ser mig som ett redskap för sina egna syften, det är en Gud som kräver för mycket...Men så kommer jag ihåg en annan bild! En bild där Jesus vid måltiden med sina lärjungar sätter sig och tvättar sina lärjungars fötter. Han ödmjukar sig och tar sig en tjänares gestalt: han gör det en tjänare gör...

Så vad händer om vi vänder på bilden: Hur blir det om det är den Mexikanska städerskan som är Jesus: Den ödmjuke tjänaren...och att det är vi som är Anna Anka?

Tänk om det är vi som är blinda för allt det vi äger och har...Att vi tar livet för givet? Kanske är Jesus (tjänaren) eller hans helige ande som en damvippa som noggrant går igenom huset och världen. En livgivande gudsvind som städar och ordnar: så till den grad att vi tar det vi har för givet...livet, hälsan, relationerna. Men så plötsligt står ”parfymerna” fel i badrummet eller något går sönder. Kanske är det bara en strunt sak: något vi önskade som inte inträffade – eller ett bråk med en vän som borde kunna försonas men där stoltheten sätter käppar i hjulet. Men ibland kan det ju också vara något riktigt som stör vår tillvaro. Något går fel i livet- det vi tar för givet har blivit hotat...

Kanske har ondskan och döden vunnit en delseger: någon blir sjuk, en olycka händer – någon vi älskar dör.

Då blir vi blir arga på Gud, upprörda: vilken oduglig tjänare du är!!! Vi ”sparkar Gud” när han inte lever upp till våra förväntningar och bilder...Ska det vara så svårt!!! Ropar vi ut i världsrymden. Om du fanns skulle du inte tillåta att detta hända!

Tänk om det är så: att jag är som Anna Anka?? Det är ingen jätterolig bild – för det är ju en bild som avslöjar att Gud arbetar väldigt hårt för mig, men att jag sällan är nöjd. Och om vi drar det hela till sin spets så är väl sanningen den att Gud ger mig den största gåvan av alla, varje dag – nämligen livet själv. Och Jesus, tjänaren, har gjort allt för mig – genom döden på ett kors så öppnade han vägen till ett evigt liv..Som han ger mig helt gratis. Det räcks mig utan att jag tänker på det – kanske tar jag det för givet? Och allt det arbete som Gud gör, som den mexikanska städerskan gör, betalar jag knappt för. Jag kan inte uppskatta dess verkliga värde...Och jag ger väldigt lite tillbaka.

Fast kanske blir det bilden också för hård? Lite för onyanserad trots allt? Det är ju faktiskt inte alltid lätt att vara människa. Det är inte alltid lätt att vara Anna Anka, fast hon har så mycket pengar – och det är inte alltid lätt att vara du och jag. Någonstans är vi väldigt sällan Herrar eller härskarinnor över våra liv. De flesta av oss är tjänare på något sätt. Vi tjänar våra barn, våra arbetskamrater, våra vänner, föräldrar och äkta makar så gott vi kan. Till och med Anna Anka är en tjänare...Men vi är inte de bästa av tjänare – kanske är vi faktiskt ganska ofta dåliga tjänare - för vi orkar inte alltid tänka på vår nästa, vi orkar inte alltid se och ta emot livet som den gåva det är. Vi tar livet och det eviga livet för givet: och vi glömmer glädja oss över nåden...När vi gör det, ja då är det också svårt att själv orka tjäna sin medmänniska.

Men just för att Gud inte är Anna Anka som ser oss som redskap för sina syften. Utan är en tjänare som ger oss allt: så är min tro att Gud älskar oss trots vår bristfällighet. Att Gud faktiskt förstår hur det är att vara människa. Men det betyder inte att Gud ändå hoppas på oss – att Gud tror på oss och vår förmåga att bli bättre tjänare. Att vi faktiskt kan ge mer av oss själva till andra, både människor nära mig och människor jag inte känner.

Men Gud förväntar sig inte att vi ska klara det ensamma: vi får hämta kärlek och kraft hos Kristus: han som är vår främsta förebild: han som är den främste tjänaren. Endast i ljuset av honom kanske vi klarar att ta hans ord till oss i dag: för om min djupaste längtan faktiskt är att bli lik Kristus – ja då är jag gärna en dålig tjänare, för som en dålig tjänare är jag i alla fall mer lik Jesus: än om jag inte vore en tjänare alls.

Första Advent

2009-11-29T12:55:00.000-08:00

Förväntningarna är höga, jublet stiger; han är här! Han är här! Tillsammans bereder de en väg – de skapar en väg med sina egna händer, de sprider ut mantlar och palmblad på vägen där han rider fram. Med sina egna röster ropar de: Hosianna – de skapar en väg: en väg till Jesus som nu kommer ridande in i Jerusalem.

Under åren som varit har tvivlet hunnit bygga upp sig som berg i deras inre. Tänk om det alltid kommer vara så här? Tänk om vi är dömda till fångenskap och förtryck? I deras hjärtan har oron för framtiden blivit till djupa avgrunder. Men när ropen ljuder; han är här, han är här – då sjunker tvivlet och avgrunden reser sig...

Vi har hört berättelsen förut, vi vet vem det är som är huvudpersonen: Det är Jesus – denna speciella människa, som några kallar för lärare, andra för profet, för vissa var han Josef, snickarens Son – för några var han Guds ende Son.. Det är honom det kretsar kring, men inte bara...Berättelsen handlar också om människan och människorna, om den jublande massan – både de som levde då och vi som lever här i dag.

Vi skiljer oss inte så mycket från människorna som levde för två tusen år sedan. Jag vill gärna tro det ibland, att vi utvecklats och blivit klokare mer medvetna människor. Och visst har vissa saker utvecklats: teknik – bilar, datorer, lagar om individens rättigheter, kvinnors och barns rättigheter. Men någonstans så inser jag att vi i grunden ändå är likadana. För vi är också människor som bär på tvivel inför oss själva. Vi bär på oro inför framtiden: både vår egen och andras. Och vårt tvivel och vår oro gäller också det samhälle vi lever i: hur kommer det att bli? Hur blir det med arbetslösheten? Vad händer med ekonomin?

Men tvivlet och oron för framtiden gäller också vår kyrka. Många går ur kyrkan – stadigt nästan 1% per år. Vad kommer det att innebära för kyrkan i Sverige i stort? Vad kommer det innebära för kyrkan här i Vånga? Ja, förmodligen en hel del? Frågan är bara hur vi väljer att se på förändringen och hur vi väljer att möta framtiden. För vad händer egentligen när människor lämnar kyrkan? Ja, det tydligaste är såklart att kyrkan förlorar pengar. Och det vi först kommer märka det är att vi kommer tappa personal. Ända sedan 70-talet har kyrkan haft mycket pengar och anställt många människor. Vi har erbjudit många verksamheter, framförallt för barn och äldre. Kyrkans barntimmar, miniorer, juniorer: öppna verksamheter för barnlediga och daglediga – soppluncher och andra trevliga sammanhang för gemenskap. Ett toppenjobb har många medarbetare gjort genom åren – många barn har gått i barngrupper här i Bergsmansgården – lekt, pysslat och fått lyssna till viktiga och spännande bibelberättelser.

Men den försämrade ekonomin: den för med sig förändringar: och vår stora församlingssammanslagning är en del av detta. Det är ett sätt att hushålla med pengarna, att försöka behålla så mycket personal så länge som möjligt. Men trots det kommer vi inte ha personal till allt det som många av er är vana vid att kyrkan har kunnat erbjuda. Kanske tycker ni att jag målar en ganska dyster bild så här på 1 Advent – men jag tror att vi måste börja prata med varandra om kyrkans framtid. Den viktiga frågan är hur vi väljer att se på förändringen och vi väljer att möta framtiden. Antingen kan vi välja att sätta oss ner och klaga över hur allt var bättre förr...Eller så får vi tillsammans börja fundera över hur vi ska vara kyrka här i Vånga.

Och en del av det arbetet, det är att skapa väg för Jesus. Nu får ni säkert en mängd olika bilder i huvudet. Vadå skapa väg för Jesus? Men när jag säger så, så tänker jag främst på att Jesus är den enda som vi kallar för sann människa. Så att skapa väg för honom, det är att i församlingen skapa väg för det sant mänskliga.

Om vi i Vånga vill ha en aktiv, närvarande och levande kyrka – då måste vi skapa väg för det sant mänskliga. Och det sant mänskliga handlar alltid om att se varandra. Det handlar om att fråga sig vad min medmänniska behöver och vad jag behöver för mitt växande i tro.
Det är att fråga sig vad jag kan bidra med??

Kyrkan i Vånga kan bli en aktiv och levande kyrka – om vi gör det tillsammans. Vill vi ha aktiva barngrupper och dop undervisning för både barn och vuxna– så är det möjligt men då behövs ni, ideélla ledare som vill ge några timmar i veckan. Vill vi ha mötesplatser och gemenskap för barnlediga och daglediga, så får vi också hjälpas åt att göra fika och koka soppa. Vill vi fira mer gudstjänst tillsammans, så låt oss bli många som längtar efter ett regelbundet andligt andningshåll mitt i vår stressade vardag. Utmaningen i dagens Sverige, är ju att det är så få som engagerar sig ideellt. Och de som engagerar sig är med i så många olika saker: kyrka, hembygds och idrottsförening. När vi istället behöver bli många som engagerar oss lite grann – någon timme eller två i veckan. Den lilla tiden tror jag att många av oss har – men rädslan för att bli uppslukad får oss att avstå...Detta behöver vi också prata med varandra om.

Men den uppenbara sanningen är att vi kan inte vara mer kyrka än så många som vill träffas och fira gudstjänst, vi kan inte vara mer kyrka än så många som i veckan vill mötas i gemenskap och fördjupning och vi kan inte vara mer kyrka än så många som vill vara med och bidra.

Om vi ska våga vara kyrka så behöver vi se att det både är Jesus och vi alla som är huvudpersonerna i vår berättelse om kyrkan i Vånga. Vi kan inte vara kyrka utan Jesus, vi behöver skapa väg för honom, både i våra hjärtan och vår gemenskap. Men vi kan inte heller vara kyrka utan varandra – det är vi tillsammans som skapar vägen för det sant mänskliga. För mötesplatser, för gemenskap, för undervisning och fördjupning i tron. Allt hänger egentligen på hur vi väljer att se på förändringen och hur vi väljer att möta framtiden. Låter vi tvivel och oro torna upp sig som höga berg och djupa dalar. Eller väljer vi att trycka undan tvivel, likgiltighet och oron, genom att tillsammans bereda väg för framtidens kyrka? Jag hoppas och tror att vi med Guds hjälp väljer det sista: att vi tillsammans bereder en väg för kyrkan – för Jesus – då sjunker bergen och djupen står upp...

Vaksamhet och väntan

2009-11-16T08:19:00.000-08:00

Jag har varit på många bröllopsfester, inklusive min egen, de senaste 4 åren. Med största sannolikhet beror det på att jag är i den åldern då många vänner och syskon gifter sig. Varje bröllopsfest har set olika ut, de har sin särprägel vad gäller t.ex. mat – en del har buffé, andra sittande bort med 3 rätters middag – tårtorna är olika. På en del fester har det varit mycket tal och spex, på andra mindre, en del med dans andra utan. Ja, festerna har sett olika ut, men trots det kan jag ärligt säga att alla bröllopsfester har varit roliga!

I dag så jämför Jesus himmelriket med en bröllopsfest! Det är en fin bild och festlig bild tycker jag. Jag menar, både i dag och på Jesu tid var bröllopsfester något viktigt, stort och roligt. På Jesu tid kunde t.om festen hålla på i flera dagar...! Tänk på den roligaste bröllopsfest ni någonsin varit på...tyst en liten stund...Tänk er att himlen skulle vara så...Personligen tycker jag om den bilden – mycket mer än bilden av att livet i himlen är som att vandra omkring i en trädgård, klappa lejon och käka äpplen. Jag gillar att det får vara lite tjo och tjim i himmelriket!!!

Men hur bra den här bilden än är – så kommer vi inte ifrån att liknelsen i dag är rätt besvärlig, jag för en del av oss kanske till och med något vi tar avstånd ifrån. 10 jungfrur: 5 kloka och 5 oförståndiga...5 innanför på festen och 5 som står utanför, utestängda...Personligen blir jag lite ställd, i den liknelse Jesus ger oss så tycker jag att han talar emot sig själv..i en annan text, som berättades under allhelgonahelgen, berättade Jesus att vi inte skulle känna någon oro – att var och en av oss är värda mer än aldrig så många sparvar. Det är en bild som talar om att Gud ser och älskar alla människor, att inte ens ett hårstrå på våra huvuden kan krökas utan att Gud vet om det, och bryr sig om hur vi mår...Men här så så målar Jesus upp sig själv som en brudgum som avvisar människor och stänger hälften ute...

Eller kan det vara så att det finns något i liknelsen som jag missar, som vi missar. Är det så att vi kanske gör den för enkel?? Vad är det egentligen som ”de oförståndiga” missar...Jo de somnar och glömmer att ordna lampolja i tid! Problemet kan inte ha med sovandet att göra – de kloka somnar nämligen också – nä, det hela verkar ha med lampoljan att göra...Så vad kan lampoljan vara en symbol för???

Det enda vi egentligen kan säga om liknelsen är att några missar något fantastiskt för att de glömt lampoljan...Så vad symboliserar lampoljan i våra liv? Vad kan det vara som inte kan dela med oss av till varandra? Det kan ju knappast handla om materiella saker och inte heller en hjälpande hand. Vi kan ju som människor alltid välja att dela med oss till varandra av det vi har. Nej, det måste handla om nåt annat.

Den klassiska tolkningen är att lampoljan är tron, tron kan vi inte dela med oss av till andra...ingen kan leva på någon annans tro. Men jag tänker också att ingen kan leva av någon annans självkänsla, eller någon annans inre trygghet. Att hitta sin egen tro, självkänsla och inre trygghet är ju nämligen något vi måste välja att arbeta med. Att välja att våga se på sig själv, upptäcka sig själv – är en fråga om prioritering i livet.

Hur prioriterar vi våra liv – vad anser vi vara viktigt? Vad är oviktigt? Vad får ta tid? Vad hinner vi aldrig med? I dagens samhälle är självkännedomen förvriden, förtäckt med bilder av att det handlar om vilket jobb jag har, eller att mitt jag definieras av märken på kläder eller vilken skola jag läst på eller om jag äger de nyaste tekniska prylarna. Hur ofta tar vi oss egentligen tid, tid till att lugna ner oss, att sätta sig själv i första rummet. Hur ofta prioriterar vi vår relation med Gud? Hur fördjupar vi vår andliga längtan? Jag skulle säga utifrån egen erfarenhet att detta med rätt prioritering är det viktigaste men också absolut det svåraste i livet.

Jag är oerhört dålig på att prioritera mig själv: min hälsa – egen tid – att fylla på! Och tyvärr är det väl också så att när vi glömmer att prioritera oss själva så blir det också till slut svårare att hitta ork och energi att se och prioritera sin medmänniska...Att göra fel prioriteringar i livet – det är i grunden rätt oförståndigt! Och för mig är det detta som Jesus med sin liknelse vill varna oss för.

Liknelsen är inte en profetia om att det kommer bli så att vissa är innanför och andra utanför. Det är min fulla övertygelse att Jesus vill att alla ska komma till den himmelska festen! Liknelsen ser jag mer som en påminnelse – se upp – glöm inte oljan! Livslågan måste ha något att brinna av och det är inte märkeskläder eller senaste platt-tv:n! Liknelsen är en påminnelse om att vi själva inte ska stänga oss utanför allt det fantastiska som Gud ger oss, inte bara sedan, utan redan här och nu.

Bröllopsfesten är inte bara ett erbjudande till sedan, efter detta liv, vi är redan nu inbjudna! Livet tillsammans med Gud är inte enbart en ”försäkring” om evigt liv – det är en väg vi blir erbjudna som har med mitt liv här och nu att göra..Nej, liknelsen är inte ett förut bestämmande, det är en påminnelse till oss i dag, att vi har ett ansvar att rannsaka oss själva.

Hur prioriterar vi våra liv?
Vad anser vi vara viktigt?
Vad får ta tid?

Det är angelägna frågor – och vi behöver våga ställa dem till oss själva.
För så länge vi har liv – har vi ett val och vi kan alltid välja att prioritera annorlunda.

Och jag tror att vi alla kan hitta modet att möta oss själva, vår egen längtan, våra egna drömmar och misslyckande, våra innersta rädslor – Vi vågar, bara vi litar på att Gud älskar oss. Inte ett hårstrå kan krökas på våra huvuden utan att Gud vet om det.
Hur älskade är vi inte då.
Inte ett hårstrå.
Det ger mig tryggheten att vi alla också kommer få vara med på den himmelska bröllopsfesten – och det som står utanför och knackar det är allt det onödiga i våra liv. Det i livet som släcker vår livslåga – oförståndet, avundsjukan, snålheten, vår inre ondska...Jesus kommer titta på det och säga; "Jag känner er inte".
Och i himmelriket kommer festen att fortsätta, livets fest, för dig och för mig.

Döden och livet

2009-09-26T05:02:00.000-07:00

Det var länge sedan det kom något nytt på min blogg, men här är iallafall min predikan inför morgondagen. För er som är intresserade och för er som inte kommer iväg till kyrkan imorgon:

Döden och livet

När jag var lite älskade jag att sjunga, jag sjöng gärna och ofta, ja helst i så många olika sammanhang som möjligt. Lucia, skolavslutningar, i kyrkan…Att sjunga var självklart, inget farligt och jag var övertygad om att jag sjöng bra.

Men i högstadiet så hände något som förändrade allt: jag hade en vän, som också hon älskade att sjunga. Vi sjöng båda i skolkören och en dag planerade vi för körens vårframträdande. Jag ville såklart gärna sjunga ett soloparti: men var ändå lite tveksam – i det ögonblicket, precis i min tveksamhet, så säger den här tjejen som skulle vart min vän – Men du har väl ändå inte tänkt sjunga solo va – du sjunger ju alltid så falskt…

Jag kommer ihåg den där känslan – av att ha blivit bedömd, bortdömd - dömd; du sjunger falsk...va? gjorde jag? Det är det ingen som har sagt…Jag blev förvirrad o osäker, jag lät hennes ord sippra in i mig – i mina tankar och lägga sig som en smutsig filt på min självkänsla. Förmodligen var jag samtidigt i en osäker period i mitt liv i stort – det var inte bara den är tjejens utlåtande om min sångröst som fick mig att sluta sjunga. Men hennes ord i kombiantion med min osäkerhet gjorde att…Jag inte sjöng på flera år – glädjen i sången dog, och en del av mitt självförtroende dog.

Det finns mycket som kan dö. Det finns många olika sorters dödar. Det jag upplevde var en sorts död, när någon dödar en glöd eller passion inom en, ibland kan man också döda den själv. Det finns så mycket som kan skada vårt självförtroende och självvärde. Brist på kärlek, brist på bekräftelse… När andra säger till oss att vi inte duger, att vi är fula, att vi är dåliga…Många röster är det som ropar detta efter oss, dagligen, ibland är det reklamens röst, ibland är det vänner, ibland är det en idol-jury, ibland är det min egen röst.

Oavsett var rösten kommer ifrån så får den oss att krympa, att bli mindre än vi är: små och livlösa…

Och så finns ju den där andra döden – den konkreta döden. Att livet en dag tar slut, att kroppen dör. Många av oss är rädda för döden – och det är inte speciellt konstigt. Det okända skrämmer oss, det okända väcker frågor i oss som kanske inte alltid har några svar: Vad är egentligen meningen med allt? Tänk om livet är meningslöst? Vad händer egentligen när jag dör? Hur ska jag orka förlora någon jag älskar?

En del av oss blir så rädda för döden att vi skjuter den framför oss – vi vågar inte tala om den, vi förnekar faktum, att vi åldras, att vi kan bli sjuka, att vi en dag ska dö.
Kanske är det därför inte så konstigt att vi lever i ett samhälle som erbjuder oss att köpa oss fria från döden – ja, eller åtminstonde köpa oss fria från att åldras. Har man bara pengar kan man köpa sig det mesta; framgång, rätt kläder, rätt hus och rätt bil. Har vi pengar kan vi köpa oss evig ungdom, då kan vi träna på rätt gym, operera det vi inte är nöjda med, ta bort rynkor och lyfta det som börjat hänga lite…Och för varje nytt tv programm om fettsugning och operationer – så blir det mer och mer rumsrent. Ja, vi lever i ett samälle som vill köpa sig ungdom – evigt liv, MEN vi kan inte köpa oss fria. Inför döden är vi alla lika utsatta och lika små.

Vi kan inte köpa oss fria, bara Gud kan köpa oss fria från döden. Och det är precis det som är den kristna trons innersta centrum. Nämlingen att Gud har kraften att väcka det som har dött. Gud har den kraften därför att Gud ÄR liv och kärlek. Det är den bilden av Gud som Jesus visar oss i dag, när han genom sitt ord, sin röst säger: Lasaros – kom ut!

Jag tror att livet och kärlekens Gud har makten att väcka allt det som har dött. Både det i oss själva som andra eller vi själva tryckt ner o dödat: ibland skickar Gud andra människor som med sitt ord väcker oss till nytt liv. Så blev det för mig och sången många år senare. På prästutbilningen i uppsala, fick jag möta en underbar sångpedagog. I början vågade jag inte sjunga: stakade mig och sjöng fel – men han hörde nåt i min röst! Han lyckades med uppmuntran och tålamod och bekräftelse hjälpa mig att hitta glädjen igen och modet att tro på att jag visst kunde sjunga.

Jag tror att Gud har makten att väcka det som dött, ibland skickar han andra människor till oss som ger oss glädje och livsmod. Ibland får vi själva vara dessa personer som med Guds hjälp väcker någon annas liv.

Det finns så många små bevis och erfarenheter i livet som vill försöka visa oss att det inte finns någon död som är slutgiltig – det finns ingen död som Gud inte har makt att besegra – i varje död finns en uppståndelse.

Inför vår egen konkreta, kroppsliga död, ligger vårt hopp därför hos Gud. Att Gud har friköpt oss från döden, att han genom Jesus gjorde det när han dog där på korset för länge sedan – och därför att Gud lät Jesus uppstå – så får vi lita på, den dagen vi själva ska möta vår död, att Gud med sin röst och sitt ord också kan väcka oss till ett nytt liv.

Lite smått & gott

2009-07-24T05:56:00.000-07:00

Insåg nyligen att jag snart haft denna blogg sedan 2005, alltså 4 år. Jag som alltid har så svårt att hålla liv i mina intressen - men inser ändå att jag skriver mindre och mindre. Tänker dock inte att lägga ner bloggen än, men tänker att den trots allt sjunger på sista versen. Jobbet tar mycket tid och huvudet är fyllt av församlingsbor och planeringsarbete...Det gör att det inte är lika enkelt att hålla sig uppdaterad på de senaste frågorna i kyrkan och när jag väl satt mig in i saken så känns de för passé att kommentera här!

Hur som helst, för er nyfikna, så har jag börjat arbeta igen efter en härlig och vilsam semester. Jobbet känns spännande och jag har så många fantastiska arbetskamrater och församlingsbor som jag verkligen ser fram emot att möta och arbeta med under året som kommer.

För er som inte vet så är norrköpings kyrkliga samfällighet mitt uppe i en stor förändringsprocess. 18 församlingar ska bli 4!!! Så från och med januari 2010, kommer mitt pastorat att bilda en stor församling tillsammans med Borg och Vrinnevi. Församlingen rymmer ca 30 000 församlingsbor och MÅNGA kyrkor. Det ska bli spännande att se hur vi kommer organisera det hela. Det viktigaste för mig är att kyrkan ska fortsätta att vara en närvarande kyrka. Trots att organisationen blir stor så måste kyrkan vara synlig och "på plats" för att möta människor längtan och behov. Jag hoppas verkligen att vi hittar goda former för detta.

Privat så har jag nu slutat med min diet och resultatet är minus 15 kg! Jag har inga kläder som passar längre, de enda byxor jag har hänger i knävecken, min underbara kaftan ser ut som ett tält *suck* - men visst förstår att detta är ett rejält i-lands problem. Det är bara det att det är dyrt att inhandla en ny garderob!!!

Om 2 veckor är det dags för Svenska kyrkans unga i Linköpings stift stora tältläger. Det går av stapeln 5-9 augusti. Det ska bli så kul att för tredje året tillbringa tid på Grönebo ihop med underbara medlemmar i alla åldrar. När man väl halkat in i "frilufts-träsket" så finns det ingen återvändo, men å andra sidan som gammal scout så var väl oddsen att jag skulle trivas med tältläger rätt stora. Jag och många med mig ber och hoppas på skapligt väder och mycket helig Ande!

Tro, Hopp & Kärlek

2009-06-27T09:34:00.000-07:00

Funderar jag en hel del på just nu, varför kanske ni undrar. Jo Svenska kyrkans unga i Linköpings stora tältläger på Grönebo närmar sig med stormsteg, och jag har fått den fina äran att vara kaplan för detta supertrevliga arrangemang. Därav grubblerier kring dessa viktiga ord...Vad står de för egentligen? Tro, hopp och kärlek - ord som vi gärna slänger oss med i kyrkan, ord som så lätt tappar innebörd men som är de vackraste och viktigaste vi har. Vad tänker ni bloggläsare om dessa ord: vad betyder de för er?

Men förutom det så är livet härligt - semestern är i full gång och imorgon så ska jag och maken gå sörmlandsleden ett par mil. Ska bli skönt att komma ut i naturen och njuta av sommaren. Vad gäller min viktminskning så har jag nu tappat 11 kg, 5 kvar - vi får se om jag ror det i hamn men känner redan nu att jag ändå lyckats! Så om 3 veckor så tänker jag ta mig en gränna knäckesmörgås med ost på, för det är faktiskt det som jag är mest sugen på - konstigt eller hur.

Allt gott

15 seconds of fame...

2009-06-08T04:48:00.000-07:00

I Söndags gick jag och maken självklart och röstade och till min förvåning blev jag intervjuad i tv4:as lokal tv. Sånt händer aldrig mig, därför länkar jag här denna ovanliga händelse för er som ibland läser min blogg...

Det går framåt!!!

2009-05-31T10:15:00.000-07:00

Jajamensan! Det går framåt med mycket; dels tiden...nu närmar sig 30 års dagen med stormsteg, en sommar kvar så är man definitivt vuxen. (Och jag har då verkligen ingen 30 års kris!!!)

Något annat som närmar sig är en bättre vikt, av de 16 kg jag bestämt mig för att ta bort så har 6 kg försvunnit. Nu är det "bara" 10 kg kvar. Men räknar med att fixa det under sommaren: så ingen glass eller grillfester för mig, men vet att det är värt det - sen.

Så just därför lägger jag här ut en bild av det jag just nu längtar allra mest efter; en grillad bit kött med fräscha grönsaker...Mmmm

Nutid o framtid

2009-05-11T05:05:00.000-07:00

Våren går alltid så fort. Det var inte länge sedan jag tittade igenom hela vårens schema och stilla undrade hur allt skulle hinnas med: påsk och skolvandringar, vardagsgudstjänster, läger, valborg och konfirmationer. Men nu är jag där, allt är avklarat för den här våren. Och mycket av ovanstående var fyllda av församlingsbor, glädje och Ande! Så det är med mycket tacksamhet som jag ser tillbaka på den här våren.

Sen kan jag ju alltid vända blicken mot framtiden och det är mycket spännande som ligger i sina lindor framöver, både på jobbet och privat. Mycket ser jag fram emot höstens konfirmandarbete, ska bli oerhört roligt att få prova på att arbeta med rollspel som metod. Vilken tur att det finns trevliga och duktiga människor som ställer upp och hjälper till ideellt - TACK J & C. Vi får se hur det går, men efter några år som församlingspräst så tror jag ändå att det är viktigast att våga prova grejer - sen om det funkar eller inte - det är mindre viktigt.

I min personliga framtid hoppas jag också att jag kommer vara i bättre form framåt hösten - har valt att helt satsa på min egen hälsa närmaste 6 månaderna. Det är med fasa jag inser hur jag prioriterat bort mig själv de här första 3 1/2 åren som präst. Så nu är det strikt diet och träning som gäller en kortare period sedan är det dags att ta tag i nya matvanor. Känner mig laddad - jag förtjänar en bättre hälsa!!!

Nu ska jag ut i våren och ta mig en lång promenad. Livet kunde verkligen vara sämre.

Våga vara kyrka

2009-04-23T13:59:00.000-07:00

I en debatt artikel i Kyrkans tidning (23/4-09) så försöker Annika Borg att lyfta fram det, enligt henne, populära talesättet: Vi måste våga vara kyrka.

Enligt Annika Borg är det populärt bland unga präster och hon undrar vad det står för, hon föreslår istället att vi borde använda oss av "Våga vara människa".

Jag tycker Annikas paroll är mycket bra! Vi behöver definitivt våga vara mer mänskliga, mer de vi är och mindre försöka vara såsom gud...

Men jag ser faktiskt inte det provokativa i orden "Våga vara kyrka"! Det kommer givetvis från en trött ung generation kristna som vuxit upp med gudstjänsten som en exprimentsverkstad och där samtal om livets frågor, om Jesus, försoningen och mening inte lyfts fram tillräckligt tydligt.

När jag använder orden: "Vi måste våga vara kyrka" så betyder inte det att vi helt plötsligt ska gå runt och vara omänskliga, givetvis inte. Men jag tänker ändå att vi måste börja våga tala om tron och icke-tron, om lidandet och smärtan, om närvaro och frånvaro. Vi måste hämta kraft och bygga gemenskap i bön, våga blotta oss och vara svaga och sätta Jesus Kristus: Förebilden, Människan, Guden, Försonaren, Frälsaren, Medvandraren i centrum - då står nämligen också människan i centrum men vår lovsång går till Gud - alltings ursprung och mål.

Bör Svenska kyrkan splittras?

2009-04-21T07:55:00.000-07:00

Följande kommentar skrev jag på "Stora syster i vassens" blogg. När jag läste igenom mitt inlägg igen så insåg jag nog för första gången att finns en djup rimlighet i en splittring av svenska kyrkan? Dock så måste detta vara ett gemensamt beslut - för jag tror verkligen inte på att "slänga" ut varandra, utan detta måste i så fall ske utifrån synen på att detta är det bästa för alla i kristi kropp.

Vi hör ju alla ihop genom dopet med Kristus - men kanske klarar vi inte denna gemenskap fullt ut i det världsliga här och nu???

"Problemet är ju inte att vi ska söka en konfrontation för att sedan se vem det är som "vinner" så att kyrkans mening ska bli tydlig. Kyrkan fattar sitt beslut i september - och DET är då kyrkans grundläggande hållning. Jag tror tyvärr att vi är på väg till punkten då det inte kommer hålla längre i vår kyrka - kanske är en kyrkosplittring att föredra??? Just för att vi inte ska behandla varandra så illa som kvinnoprästfrågan är ett bevis för kan ske...Är det inte enklare att se, bemöta och respektera varandra i ekumeniska sammanhang. Kanske är Sverige redo för en Luthersk frikyrka och En svenska kyrkan?

Alla medlemmar skulle kunna få välja vilken kyrka de vill tillhöra och sedan fördelar vi kyrkor o församlingshem sinsemellan.

Tyvärr är väl de stora förlorarna prästvigda kvinnor som har en klassiskt äktenskapsteologi. För i ena kyrkan går det inte att förena sin äktenskapsteologi och i den andra kommer det inte att gå att vara kvinna o präst.

Men undrar om inte våra medlemmar ändå vinner mest på detta - och i trohet för vårt uppdrag - att föra ut evangelium till människor, så undrar jag ändå inte om detta skulle vara det ärligaste och bästa. För ett inomkyrkligt (primärt prästerligt) krig som kommer rulla ytterliggare 50 år - det vet jag inte om någon av oss orkar...

Hur tänker ni andra???"

Jungfru Marie bebådelsedag

2009-03-26T06:35:00.000-07:00

En vän frågade efter min predikan i söndags, så jag lovade att lägga ut den på bloggen för henne och andra att läsa.

Du är det finaste jag vet! Säger en pappa till sin dotter på kvällen.

Åhh är den till mig - tack! Säger en farmor när hon ser sitt barn-barns teckning.

Jag älskar dig! Viskar kvinnan till sin älskade på morgonen.

Tänk att ord kan rymma så mycket kraft! Har ni tänkt på det någon gång? Alla de där kraftfulla orden som vi alla behöver få höra. Det där orden som ger livet mening och glädje. De där orden som talar till oss om att vi är viktiga och värdefulla. Orden som berättar att vi betyder någonting.

Men det finns också andra ord: ord som bryter ner och förstör, och de är minst lika kraftfulla.

Vad ful och äcklig du är: säger tjejen till killen i korridoren i skolan.

Försvinn härifrån – jag vill inte ha dig här! Säger den berusade mamman till sin son.

Jag hatar dig, du är ju helt värdelös: skriker mannen i ansikte på sin fru på fredagkvällen.

Ja ord kan verkligen rymma mycket kraft. I orden finns makt – både att ge livsmening men också makt att bryta ner livet och vårt värde.

Ibland kan man undra vilka ord som är de starkaste? Är det de positiva eller de negativa orden?
Jag har fått det berättat för mig att om vi som människor får höra ETT negativt ord – så krävs det 10 postitiva ord för att väga upp det dåliga. Så om någon säger att jag är värdelös – så måste 10 andra människor berätta för mig att jag är värdefull, för att jag ska kunna tro att jag är det igen.

Ja, mänskliga ord är verkligen starka och kraftfulla. Och om mänskliga ord på riktigt kan förändra liv – hur kraftfulla är då inte Guds ord?

Genom en budbärare – en ängel, talar Gud till Maria. Ängeln förmedlar kraftfulla ord: ord som andas förväntan och liv! Ord som berättar om ett barn som ska födas, ett barn som ska bli stor och kallas den Högstes Son.

Jag tänker att det som sker där, i rummet mellan Ängel och Maria är precis samma sak som när pappan viskar: Du är det finaste jag vet, till sin dotter. De där orden som gör dottern trygg och som får henne att förstå att hon faktiskt på riktigt är fin och älskad. Det är ord som skapar liv.

Ängel kommer med samma ord till Maria, ord som gör henne trygg och som får henne att förstå att Gud älskar henne. Först då kan hon säga: Må det ske med mig som du har sagt! Och då kan också det nya livet börja vävas i Maria.

I de goda orden skapas livet – ditt och mitt liv.

Och livets namn är Jesus Kristus.

Vad är kyrkans uppgift?

2009-03-20T02:39:00.000-07:00

Ibland händer det att jag hamnar i funderingar vad kyrkan egentligen har för uppgift? Fyller hon någon funktion överhuvudtaget i dagens moderna värld? Det verkar som att de flesta människor har större behov av att pussla med att få tiden att gå ihop eller att konsumera så mycket vi kan innan livet tar slut. Det ger helt uppenbart mer för känslan av gemenskap att gå på konserter och ishockey matcher än vad söndagens mässa i kyrkan gör. Vilket jag på många sätt kan sympatisera med - jag älskar själv att åka på konserter.

Men kanske är det så att kyrkan i sig själv faktiskt ger exakt dem mening som människor behöver? Många är det som i kyrkan får livets mening tolkad i specifika tillfällen i livet, på dopet, under konfirmationstiden, i vigselgudstjänsten eller dagen då vi följer en älskad person till sista vilan. Allt där emellan är ju livet vad livet är - skjutsa barn till dagis, åka till jobbet, hinna handla och laga mat eller besöka goda vänner.

När jag är i dessa perioder av grubblerier rörande kyrkans mening och uppgift, så brukar jag ofta vända mig till teologen Gustaf Wingren. Han skriver med sådan passion om människans liv och villkor. Och han skriver med sådan övertygelse att Gud är ständigt närvarande och kämpande, att jag inte lämnas oberörd.

Så här skriver Wingren om kyrkans uppgift i boken Credo:

"Kykan eller församlingen är inte till i världen för att erbjuda en plats, dit individer i andligt vinstsyfte kan gå för att tillförsäkra sig evigt liv efter döden. Utan församlingen är till för att såsom Kristi mun och kropp i världen vittna och visa, att det har funnits en som var oförstörd människa: hos honom och av honom skänkes det sanna människolivet, evigt liv.
Ingenting är mer ödestigert för detta sanna människoliv - när det nu, en enda gång, har blivit förverkligat på jorden - än att det eviga livets mänskliga "kropp", församlingen, blir en plats för individuell vinststrävan. Då förvrides hela det skeende som skulle vara det mänskligas återställelse och då kan det hända att det riktiga vetekornslivet (=livet i Kristus) plötsligt dyker upp bland ateister i stället för i kyrkan."

Ja Wingrens ord är till verklig eftertanke, både för oss präster och för engagerade lekmän. Hur värderar vi de aktiva i församlingen gentemot de som vi sällan eller aldrig möter i kyrkan?

Wingren skriver så här utifrån berättelsen om den barmhärtiga samariern:

"Talas orden om samariterna i gudstjänst, så är egendomsfolket detsamma som dagens kristna församling, kyrkan, och samariterna är givetvis dessa glimtvis uppdykande ateister på 1900-talet, som likt vetekornet offrar sin dag för nertrampade människor i samhället och som, när döden kommer, bara lägger sig ner och säger: "Ja, nu är det slut. Läkarna kan inget göra." Så tar man emot förelagd, nödvändig, individuellt sett meningslös död.

Nu ska väl sägas, att Wingren skrev denna bok på 70-talet, när föreningslivet var starkt och många människor i Sverige tog aktiv ställning i olika frågor; för fred, mot kapitalet, för miljön o.s.v. Hade Wingren sett dagens människors (kristna som ateisters) individualism så vet jag inte om han hade skrivit på samma sätt. Men det är ändå goda tankar - för vi som kristna får aldrig bli exkluderande eller självgoda - då har kroppen blivit förlamad och rösten stum.

Doft av vår

2009-03-07T01:40:00.000-08:00

Tittar ut genom fönstret och överallt syns små små begynnande tecken av våren. Mest känns det i luften, doften skiftar karaktär, och inuti växer längtan och förväntan.

Jag älskar våren, mest av allt. För mig är det en ren kroppslig uppståndelse som berör alla sinnen. Vintertiden är tung för mig, mörkret berövar lust, kraft och inspiration. Men när våren närmar sig så infinner sig uppvaknandet. Lika överaskande varje gång och lika efterlängtat - Välkommen!

Utmaning från tegelvägen antagen

2009-02-06T14:03:00.000-08:00

Ok utmaningen är antagen!

Så vad går den ut på? Jo att öppna 6:e fotomappen och infoga 6:e kortet i den mappen. Det blev följande kort.

En bild på mig och min systerson Aron. Men det är nästan ett år gammalt och han är MYCKET större nu! Men är vi inte lite lika i alla fall? *ler*

Nu utmanar jag er som vill anta utmaningen - plain and simple!

Jesus stillar stormen

2009-02-05T07:15:00.000-08:00

Båten, lärjungarna, Jesus och stormen. Det är en ganska känd biblisk bild. En bild som så många andra bibel berättelser bär på olika djup och kan förstås på olika sätt.

Vanligen så brukar det finnas två sätt att förstå den här texten. Dels så finns det ett individuellt perspektiv, som berör mig själv, storm i mitt eget liv då Jesus kan upplevas frånvarande - men där grunden är jag får träna mig i att lita på att Jesus ändå finns där och är starkare än alla stormar.

Men det finns också ett kollektivt perspektiv. Ett perspektiv som talar om båten som en bild för kyrkan, lärjungarna som är alla medlemmar i kyrkan och stormen, som är det kaos runt kyrkan som hotar den.

Jag vill lyfta det kollektiva perspektivet i dag. Jag vill tala om kyrkan, vår gemenskap och om vad som hotar den.

Bilden av den lilla båten i dagens berättelse är en bra bild för den tidiga kyrkan, tycker jag. I den tidiga kyrkan var det en relativt liten grupp människor som definierade sig som kristna. Och mycket var det som hotade deras liv, de blev förföljda, hånade och riskerade rent ut sagt livet för sin tro. Ja, vågor gick verkligen höga runt båten i den tidiga kyrkan.

Men den bilden av kyrkan, som en liten, enkel och utsatt båt, fungerar inte i dag. Jag tänker att kyrkan istället, genom åren, vuxit sig stor - stor som ett lyxkryssningsfartyg. Innuti båten finns det stora salar, vackra takkronor, mattor och musik. Båten har många rum, som rymmer många människor och fartyget har också en besättning som arbetar och en kapten som styr.

Ja, fartyget rymmer mängder av människor, människor som är olika. Människor med olika värderingar, politiskt övertygelse, män och kvinnor, unga och gamla, hetrosexuella och hbt personer, samt människor från olika kulturer. Det är helt enkelt en salig blandning på folk!

Det alla har gemensamt, det är att vi befinner oss på fartyget! En del är mycket aktiva i fartygets funktioner och uppgifter, andra har dragit sig undan till sitt rum och visar sig ibland. Men vi är alla med. Vi är alla där!

Med ett sånt fartyg, så tänker jag att hotet väl knappast är stormen. Visst storm kan vara besvärligt, men det ska mycket till om det ska bli livshotande. Istället kanske det är så att hotet finns i fartyget självt. Eller snarare i dess tyngd!
För vad händer om ett isflak eller ett grund dyker upp på havet? Ja, ser vi det inte i tid så är risken stor att vi ser det försent och att vi inte hinner gira i tid. För tyngden av ett så stort fartyg gör det svårt att både bromsa och gira.

Jag tror att vi skulle behöva göra båten lite lättare. Men då kommer ju genast frågan, vad ska vi slänga över bord? Och vilka bestämmer det?

Ja, inte människor såklart! Jag tänker snarare på det som finns i lasten, på nedre däck. Där det står stora containrar.

Det finns containrar med olika etiketter och olika innehåll. Jag tänker att containern med rubriken tradition kanske skulle granskas. En del saker är bra och andra saker är onödiga. Jag tror verkligen att en del tradition behöver rensas ut, men det finns också tradition vi behöver ha kvar och ta hand om.

Sen tänker jag på containern med rubriken: negativ hierarki också behöver rensas. Lite hierarki är bra, jag tror vi behöver veta vem det är som har ansvar och vem det är som styr. Dock tror jag att för mycket hierarki ofta leder till passivitet och ofrihet hos folket på båten. Det är viktigt att alla får bli myndiga och delaktiga i livet på båten.

Den tredje containern bär rubriken: Moralism! Detta tror jag är kyrkans tyngsta lass och den containern har också byggt sig stor och tyng. Sen så kanske vi också skulle behöva rensa lite i allt överflöd på båten också. Lite takkronor och vackra mattor kanske behöver bytas ut till något enklare...

Men problemet återstår: när vi är så många olika människor på fartyget, så gör ju det att vi har svårt att komma överens om vad som ska kastas överbord.

En del vill slänga ut det ”moderna”: genusteori, ett för modernt språk, välsignelse av partnerskap. Bara för att nämna något. För en grupp på fartyget så hotar detta hennes liv. Jag tänker att risken med detta är att vi faktiskt ”slänger” ut människor från kyrkan i samma veva.

Andra vill helt slänga ut det ”gamla”: de vill vädra och rensa både tradition, språk, liturgi och historia. Men risken är ju också här stor att vi i farten slänger ut viktiga nycklar som går till dörrar vi inte kan låsa upp sen. Att vi tappar förståelse för kyrkans hela historia och liv.

Och så bråkar vi! Vi grupperar oss även fast vi alla egentligen vill försöka rädda fartyget från att gå på grund. Men i oenigheten så händer ingenting. Vi varken bromsar eller girar.

I oenigheten så glömmer vi bort att vi hör ihop, vare sig vi vill eller inte. Vi glömmer att vi alla sitter i samma skepp. Men då har vi också glömt att vi är en trosgemenskap, inte en åsiktsgemenskap. För vi är ju alla där på skeppet för att vi har någon slags relation till Kristus. I vår tids båt eller kyrka är inte problemet att Jesus sover, problemet är att vi glömmer bort att Jesus är på skeppet.

Jag tänker att det är därför vi luras att tro att skeppet kan gå under eller gå på grund. Men skeppet kan ju egentligen bara ändra form och storlek. Jag tänker att i bästa fall, så hinner vi gira för hindret och kommer vi också som kyrka klara av att vara en närvarande kyrka i det framtida samhället. Men det värsta som kan hända, är väl egentligen att vi går på grund. Men då finns ju livbåtarna, eller hur. Och tvingas vi sätta oss i livbåtarna – ja då är vi ju egentligen bara tillbaka där vi började. I en mindre båt. Men vi kommer klara det – för Jesus är med oss i båten, oavsett dess form eller storlek. Jesus är livet själv, då kan knappast skeppet dö.

Och jag tänker att vi kommer klara detta eftersom det som driver skeppet framåt är Guds kärlek. Gud älskar alla människor, också dom som inte tror, tolkar och tycker som jag. Gud vill ju att alla ska komma i hamn. Vi kommer klara det eftersom det som driver båten är nåden, kärleken och kampen för livet.

Men grundfrågan återstår ändå: skeppet är för tungt. Vad måste vi ta bort? För jag vet iallfall att jag hellre kämpar för att inte gå på grund än att faktiskt göra det. Så vad måste bort? Vilket håll ska skeppet styra? Vilken röst ska kyrkan ha?

Det är faktiskt sånt vi kan göra något åt. Det är faktiskt vårt ansvar som passagerare på skeppet. Det är det som är att vara en demokratiskt folkkyrka. Det är när vi tar ansvar för det vi kan ta ansvar för i församlingens och kyrkans liv. I år är det t.ex. kyrkoval – se till att gå och rösta. Ta ställning för vad du vill. Se till att dina vänner går och röstar, sätt igång samtalet. Vad drömmer jag om, vad drömmer du om? Vilken kyrka vill jag möta om 10 år, 20 år?

Och det är ok att vi kämpar och jobbar med dessa frågor, bara vi inte förväxlar dem med kyrkans undergång, det är ok bara vi inte glömmer bort att vi alla är värdefulla och älskade av Gud, vi är alla bröder och systrar.

Guds kärlek är evig och ständigt utgivande och Jesus överger aldrig båten! Men styrfart, storlek, röst och utseende, det kan vi och får vi vara med och påverka. Låt oss göra det tillsammans.

SSPX tillbaka i "värmen"

2009-01-24T09:37:00.000-08:00

I dag deklarerade Påven att bannlysningen mot sspx är hävd. Med tanke på uppdrag gransknings dokumentär i onsdags så väcker det ju onekligen en del tankar. Inte för att jag tycker att uppdrag granskning gör speciellt bra "grävande journalistik", utan p.g.a. Biskop Aborelius tydliga inställning till dem.

Nu vet jag att Biskopen alltid företräder den officiella hållningen i katolska kyrkan. Men han tog verkligen stark avstånd ifrån dem pga av deras syn och inställning till t.ex. det judiska folket. För att inte tala om hur tydlig han var med att kyrkoherdar i svenska kyrkan verkligen borde tagit reda på vilka de hyrde ut sin kyrka till (vilket jag iofs oxå kan tycka). Hur kommer han krångla sig ur detta??? Är det bara som biskop i katolska kyrkan att ändra inställning?

Dessutom kan man fundera över hur detta kan verka positivt i den religionsdialog som katolska kyrkan för med muslimer och judar. Kan väl knappast vara en fördel??? Men vad gäller ekumeniken är jag inte så förvånad - där är ju katolska kyrkan ganska tydlig med att det inte egentligen finns någon frälsning utanför katolska kyrkan.

Sen kommer ju det delikata problemet angående utlåning av svenska kyrkans kyrkorum. Om sspx:s bannlysning nu är bryten - så är de nu en erkänd del av katolska kyrkan igen. Att inte hyra ut till dem blir isåfall en ekumenisk fråga, för då nekar vi helt enkelt katoliker tillgång till våra kyrkor. Hur ska vi göra med detta? Onekligen mer politiskt krångligt iallafall - eller???

Ja ja, kan inte annat än förundras över eländet.

Over and out.

Könsneutrala äktenskap

2009-01-23T00:56:00.000-08:00

Så drar frågan om könsneutrala äktenskap ihop sig. Alla partier utom KD är nu beredda att rösta igenom den lagda propositionen. Detta kommer förmodligen ske i maj. För egen del så är jag nöjd att politiker tar beslut som rör medborgarna. För politiker är detta en lagfråga och att driva igenom könsneutraläktenskapslag är det enda samhälleligt rimliga. Alla medborgare ska få samma möjlighet att ta del av lag som garanterar samma trygghet i en tvåsamhet.

Det som är intressant dock är hur svenska kyrkan ska reagera och hantera den nya lagen. Prästerskapet är splittrat i frågan om att dels behålla vigselrätten men också i synen på äktenskap. Om vi i svenska kyrkan väljer att behålla vigselrätten så betyder det att vi som präster måste viga alla som vill det, oavsett kön. Vi som präster kan nämligen inte välja bort en grupp, för att vi inte vill viga dem. Det är tydlig diskriminering. Så vad göra? Tja, jag kan bara se två lösningar för svenska kyrkan.

1. Kyrkan avsäger sig vigselrätten överhuvudtaget. Så får de par som vill söka sig till kyrkan för att få sitt äktenskap välsignat. Så är det som nu Kyrkoherdens uppgift att se till att alla som vill ha välsignelsegudstjänst i församlingen/pastoratet får det.

2. Att vi behåller vigselrätten. Men att de som inte, efter sin övertygelse, kan viga samkönade par, helt enkelt får avstå från vigselrätt helt. Eftersom man inte kan ha en vigselrätt som är könsneutral - men som person välja att inte viga vissa. Då får man helt enkelt inte viga några alls. Då undviker vi diskriminering av församlingsbor. Det kan tyckas vara ett stort "pris" att betala för den av en annan åsikt än min. Men vilket val finns? Hellre att vi som enskilda präster ansöker om att få vigselrätt eller att vi kan välja att avstå helt.

Hur ser ni bloggläsare på svenska kyrkans alternativ?

Julnattens predikan

2009-01-06T03:10:00.000-08:00

Lite försenat lägger jag ut den predikan som jag höll på julnatten i Skärkinds kyrka.

Som präst händer det såklart att jag ibland hamnar i samtal med människor om det här med Gud och tro. Ganska ofta har jag fått frågan; Hur kan du tro på Gud? En farbror med skägg som sitter där uppe i himlen, en gubbe som har makt över allt och som straffar människan? Jag brukar alltid bli lite ställd över den där frågan och jag brukar försöka svara: nej, den Guden tror inte jag heller på.

En annan kommentar jag ofta får höra är; Hur kan du tro på Gud och vara engagerad i kyrkan? Religionen är ju grunden för alla krig här i världen. Hade vi inga religioner skulle det inte finnas några krig.
Då försöker jag resonera att det finns väl många grunder för krig, ideologier t.ex. Hela 2 världskriget var väl i en bemärkelse ett ideologiskt krig mellan nazism och kommunism, demokrati och kapitalism. Jo kanske, kommer jag ihåg att en person svarade, men religionen är ändå värst.

Såna här samtal får mig att fundera mycket, vad har vi för bilder av Gud egentligen? Vad har vi för bilder av religion i allmänhet och den kristna kyrkan i synnerhet. Jag skulle gissa att vi alla här inne bär på många väldigt olika bilder.

En natt som denna tänker jag att dessa frågor om Gudsbilder och syn på religion är extra viktiga. De är viktiga därför att nattens julevangelium talar om Gud som någonting annat än en gammal vis/sträng farbror på ett moln.

Istället så får vi en bild av Gud som liten, sårbar och behövande.
Det nyfödda barnet vi får möta inatt, det barn som ligger lindat i en krubba i ett stall, är Gud själv som blivit människa.
En annorlunda bild. Men också en fantastisk bild, tänker jag, eftersom den utmanar alla våra andra bilder av Gud.

Gud som så ofta annars beskrivs som stor, allsmäktig och Helig visar sig för oss på ett helt annat sätt. I barnet blir Gud liten, sårbar och nära. Och jag tänker att den bilden väcker något i mig, i oss.

För så är det ju med små barn, eller hur, de har en förmåga att väcka något i oss. En känsla av förundran över livet, att helt plötsligt så har det kommit en ny liten människa, perfekt med den där mjuka huden, det fjuniga håret och den där speciella bebisdoften. Det går liksom inte låta bli att vilja skydda, ta hand om och älska.

Men barnet kräver ju också något av oss – eller hur. Det säger; ta hand om mig, se mig, älska mig; annars överlever jag inte. Det är så tydligt på något sätt att barnet bär både livets storhet och skörhet i sig på samma gång.

Det är den Guden jag tror på, den gud som vill vara nära, den gud som vet vad det är att vara människa – som själv vet vad hunger är, som vet vad vänskap är, som vet vad glädje och sorg är. Den Gud som visar att det mänskliga är viktigt, som visar att mitt liv och vårt liv är värdefullt och viktigt – den Guden kan jag tro på.

Och om Gud, genom att bli ett litet barn, vill berätta för oss att våra liv är värdefulla, att varje mänskligt liv är heligt – då talar också nattens evangelium om att det Gud önskar är fred mellan människor.
Barnets krav i krubban, är alla människors krav: också mitt eget – ta hand om mig, se mig, älska mig; annars överlever jag inte. Och det jag kräver av andra, måste jag också vara beredd på att ge tillbaka.

Det är därför jag inte heller kan hålla med om att religionen bär skulden för alla krig. Skulden för krigen är främst vår egen. För det är när vi som människor inte fullt ut ser värdet hos vår medmänniska som vi kränker livet. Det är när vi struntar i andra, blundar för varandras behov och inte orkar älska som vi skapar omänsklighet.

Svårigheterna att se livets storhet och skörhet, finns överallt i vår värld. Den finns i olika stater och länder, det finns i religioner och i kyrkan. Det finns i olika politiska skolor och ideoloier. Bristande respekt för det mänskliga livet finns överallt, därför att det finns i oss själva. För länder, politiska partier, religioner och kyrkor – består av människor. De består av dig och mig. Men oavsett om kränkningen mot livet sker politiskt eller religiöst så är alla lika felaktiga och farliga.

Jag tror det är därför vi behöver det nyfödda barnet i Betlehem. Vi behöver en Gud som talar till oss om livets storhet och skörhet. Vi behöver de känslor av glädje och förundran över livet som barnet väcker i oss. Men vi behöver också orka lyssna till barnets krav på omsorg och kärlek. Och jag tänker att det är där, när vi gläds över livet och samtidigt vågar axla våra egna och våra medmänniskor krav på värde och kärlek, som vi tillsammans med herdarna kan prisa, lovsjunga och tacka Gud för den största gåvan av allt: nämligen livet själv.

Jesus is my friend

2008-12-26T11:34:00.000-08:00

Kära vänner i bloggetern, detta bara måste ses. Skulle tippa på att denna video uppfyller alla kriterier av fördomar som finns om kristna. Och videon visar också på varför jag som kristen hellre lyssnar på rock än specifik kristen musik...

Så med denna lilla "vittnesbörd-trudelutt" vill jag önska er alla ett Gott Nytt År..

God Jul

2008-12-19T05:03:00.000-08:00

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR!

Predikan 2 advent

2008-12-12T08:03:00.000-08:00

Jag vet inte hur många av er som har sett filmerna: sagan om ringen?
Själv så tycker jag väldigt mycket om de filmerna. I dem finns det framförallt två scener som jag kom att tänka på när jag funderade över den här söndagens evangelietext.

Den ena scenen utspelar sig efter det att trollkarlen Gandalf upptäckt att hans vän och mentor trollkarlen Sauruman har alierat sig med ondskan, Sauron. Gandalf har har efter ett våldsamt bråk med Sauruman blivit fast uppe på taket på det stora tornet i Isengard. Nedanför så pågår upprustningen inför kriget. Skogen skövlas och bränns, och i de brinnande eldarna smids vapen. En armé av ondska håller på att växa fram och allt är mörker och regnet forsar från himlen. Allt hopp verkar borta. Men just då – så händer något, till synes ganska obetydligt, i regnet får Gandalf syn på en liten fjäril. Trotsigt flyger den genom regnet och mörkret, genom ljudet från vapenskrammel och brinnande skog tar den sig fram. När Gandalf får syn på den – så väcks hoppet i hans ögon. Fjärilen kommer med bud om liv – och så länge livet fortfarande kämpar så finns det hopp! Jag tänker att den fjärilen är en utmärkt bild för hoppet. – det kan vara litet och skört – precis som en fjäril, men trots att det kan verka litet och knappt märkbart så har det ändå förmågan att väcka rättvisans och trons glöd i en människas hjärta. Och om den lågan brinner så har vi som människor förmåga att klara mycket mer än vi själva tror – så länge det finns liv så finns det hopp.

Jesus talar också om det här i dagens bibeltext: Det gör han när han säger att vi kan se att Guds rike är nära, genom de självklara men enkla tecknen, så som blommorna blommar i fikonträden när det är vår – då vet vi att sommaren är på väg. Men Jesus talar också om att vi ska vara på vår vakt och hålla oss vakna. Jag tänker att det finns en risk att vi misstolkar de här bilderna – eftersom de kan väcka fel sorts känslor i oss – hur då?

Jo jag tänker särskilt på detta med bilden av att vi ska hålla oss vakna och vara beredda. Strax är riket här...det kan lätt tolkas som en anspänning – att något otäckt är på väg. Och det är ju lite olyckligt eftersom det ju faktiskt är precis tvärtom: Att Guds rike är nära är ju något att vara glad över. Tecknen på Guds rike, borde väcka vår glädje och vårt hopp och rusta oss med kraften att fortsätta arbeta för det. Och då måste ju den självklara följdfrågan bli: varför då? Vad är Guds rike?

Jag skulle säga att Guds rike är det tillstånd i oss själva och i världen, när Guds vilja råder. Dvs när vi lever efter det som är gott. Guds rike är det goda som Gud vill för oss och världen. Och jag tänker att ibland så ser vi Guds rike tydligare och ibland så är det mer gömt för oss. Det finns där hela tiden men det är så mycket som skymmer och gömmer det – ja på ett sätt gör det osynligt för oss.

Det som döljer Guds rike är allt det som vi människor gör för att bryta ner världen och skada varandra. Tittar vi ut i vår värld just nu så är det mycket som skymmer: vi är väl alla medvetna om hotet mot vår miljö...för att inte glömma alla olika konflikter i vår värld. Sedan har vi ju aids katastrofen och kvinnor och barns situation i världen. Ja, mycket är det vi människor gör som skadar skapelsen och varandra...allt detta skymmer Guds rike – eftersom krig, våld och förtryck är inte vad Gud vill för världen och för oss.

Bibeln berättar att Gud vill det motsatta: Gud vill fred mellan människor, Gud vill att vi ska känna frid i oss själva, Gud vill att kärleken ska breda ut sig mellan människor och i hela skapelsen. Guds rike är nära, varje gång som vi osjälviskt gör någonting för en medmänniska, Guds rike är nära varje gång som vi står upp för kärlek och rättvisa, när vi väljer vänskap istället för krig, varje gång vi hittar förmågan att förlåta både oss själva och andra människor. Guds rike är nära när vi som människor tar ansvar för våra handlingar och vårt liv. Guds rike är nära varje gång vi ber, lovsjunger och tar emot Jesus Kristus i bröd och vin....För då så är vi för en stund i den gemenskap som vi är tänkta att leva i; nämligen i gemenskap med Gud, och med varandra.

Tittar vi oss bara omkring så finns det många tecken på att Guds rike är nära – att det finns i oss och runt omkring oss. Men det är lätt att bli blind av allt som bryter ner och gömmer det... Jag tror det är viktigt att vi letar efter tecken, så att vi inte tappar modet och förlorar hoppet...hoppet om livet, hoppet om att det goda är värt att kämpa för, hoppet om att kärleken alltid är starkare än hat och hämd..För det är endast när vi har hoppet brinnande i oss – hur liten lågan än må vara – som vi också orkar vara med och kämpa för livet...För Gud behöver oss i kampen för det goda. Gud behöver oss alla för att göra Guds rike mer och mer synligt i världen.

Och vi är inte ensamma: Gud är med oss i vår kamp och Gud har gett oss det tydligaste tecknet för att godhetens rike är nära. Gud har gett oss det främsta hoppet för att kärleken och livet är starkare än allt annat: nämligen sin Son: Jesus Kristus.

Jag kan inte låta bli att tänka på ännu en scen från Sagan om ringen: nämligen ett samtal som Gandalf har med Aragorn – det här utspelar sig ett tag efter att Frodo och Sam (de små hoberna) har gett sig av mot Mordor med härskarringen för att förstöra den. Ingen har sett eller hört om livstecken från Frodo på länge – hans uppdrag är egentligen omöjligt och allt förnuft säger att han borde vara död: i den stunden frågar Gandalf: Tror du att Frodo lever?
Aragorn svarar: Vad säger ditt hjärta?
Gandalf svarar: det säger att han lever....

Det hoppet bär också vi som Kristna, grund hoppet, det hopp som saknar allt förnuft men som trots allt lever i våra hjärtan.

Tror du att Jesus lever?
Vad säger ditt hjärta?
Det säger att han lever!!!

å länge hoppet finns i våra hjärtan, även om det inte är större än en fjäril, eller trots att det stider mot allt sunt förnuft: så har livet och det goda en chans. För så länge det finns liv – finns det hopp och så länge det finns hopp, så kan Guds goda rike fortfarande bryta fram och bli synligt.

Ungdomar är fantastiska

2008-11-15T05:41:00.000-08:00

I veckan kom några av ungdomarna i ungdomsgruppen med den briljanta idén att skapa en egen blogg för konfirmander och ungdomar i vårt pastorat! Och snygg blev den med - än så länge finns det inte så många inlägg på den -men det ska vi tillsammans råda bor på...Kika gärna in på konfabloggen

Nu kommer det inte så många fler inlägg på ett tag - för nu åker jag och maken till Kuba 2 veckor...sjukt spännande.

På återseende - Deus veult!

Lista

2008-11-13T23:10:00.000-08:00

Jag visar mig inte så ofta på bloggen, men den här listan var lite kul så håll till godo (om någon skulle vara intresserad - om inte ignorera *ler)...

DIN/DITT FÖRSTA:
operation: Magmunnen 6 veckor gammal...
piercing: ring i underläppen.
sport: fotboll
husdjur: Vår spräckliga lilla husmisse Missan.
semester: Västervik, fyllt med minnen av mjukglass och bad.
konsert: De lyckliga kompisarna - Mjölby parken.
kärlek: Mmm - mörkt hår och blåa ögon....

JUST NU:
äter du: Ingenting
dricker du: Kaffe
ska du: Ta bilen till jobbet.
lyssnar du på: Tommie Sewón: En mässa för ambivalenta.
väntar du på: Semester.
tittar du på: Datorn
har på du på dig: svarta byxor och svart prästtunika och silverkors.

DIN FRAMTID:
barn: Ja - om livet vill.
giftermål: Jepp 18 fina månader och hoppas på många fler.
karriär: Vem vet, trivs som det är just nu.

VAD DU FÖREDRAR:
kramar eller kyssar: Har alltid gillat kramar mer.
kortare eller längre: Längre (så som jag tolkar frågan)
snygg mage eller snygga armar: Armar!!!
busig eller lydig: Busig gör livet intressant.

HAR DU NÅGONSIN:
kysst en främling: Jepp
tappat bort glasögon/linser: kan bli svårt eftersom jag inga har.
brutit ett ben: nej
rymt hemifrån: nej - men kanske man skulle ha provat???
röntgats: No
krossat någons hjärta: Kanske?
nobbat någon (som haft känslor för dig): Ja, tyvärr...
gråtit när någon dött: Ja i floder - saknar dig mormor.

TROR DU PÅ:
kärlek vid första ögonkastet: Ja, faktiskt men det håller sällan enligt min erfarenhet.
gud: JA - vad vore mitt liv annars?
mirakel: Självklart - det sker ju hela tiden.
aliens: Skulle vilja säga nej, men X files har satt sina spår när jag mörkrädd.
magi: Nej, men lite kul skulle det vara.
ett himmelrike: Ja, tack!
tomten: NEEEEEEEEEJ - har aldrig gillat tomten.
änglar: Mmm
transformers: Skulle va spännande - men nej, fast om jag fick välja så skulle jag också vilja kunna förändra mig vid behov..

BLANDAT:
är du kär i någon? Ja i min man.
önskar du att du bodde någon annanstans? Jepp - i norrköping - börjar bli trött på att pendla.
tycker andra att du är attraktiv? Jag tror det.
dricker du? Ja - vin är gott, kaffe och vatten.
använder du droger? Snusar alldeles för mycket just nu - suck.
vilket schampo använder du? Fruktis
vilken parfym använder du? kommer inte ihåg vad den heter - men luktar gott enligt min man.
vad är du rädd för? Ibland mycket, ibland ingenting.
gillar du att tvätta? Kan vara tillfredställande..

Äktenskapslagen

2008-11-10T08:20:00.001-08:00

Som ni alla trogna läsare vet - så är det min tydliga ståndpunkt att staten bör genomföra könsneutral äktenskapslag. Däremot har jag velat länge över om kyrkan ska behålla vigselrätten. Detta för att jag har svårt för att kyrkan har kvar statlig koppling. Det knepiga med min hållning är att jag delar den med många andra grupper - grupper som vill avsäga sig vigselrätten för syftet att kunna neka homosexuella möjligheten att ingå äktenskap i kyrkan - eller för att kunna öppna för möjligheten att enskilda präster ska kunna välja att viga eller inte viga. Efter samvete alltså...Tyvärr har detta med samvetsklausul redan skadat kyrkan enormt, och inte bara kyrkan utan också många prästvigda kvinnor genom åren. Vi kan inte riskera en samvetsklausul - där enskilda homosexuella riskerar att bli syndabockarna, och bära det som är vissa tolkningsgruppers problem.

Jag är inne i en tankeperiod kring vad jag ska tycka om vigselrätten??? Så här skrivs i bloggen Hbt-bibeln:

Ofta motiveras vårt traditionella äktenskapsbegrepp just med skapelseordningen, där mannen och kvinnan blev skapade för att tillsammans föröka sig och uppfylla jorden.
Men vad är ett äktenskap? Det är ett förbund mellan två personer som älskar varandra, som önskar leva tillsammans och tillsammans uppfostra de eventuella barn som Gud har gett dem. Detta förbund kan formellt se olika ut i olika samhällen, kulturer och tider, men tycks vara allmänmänskligt förekommande. Att en av äktenskapets funktioner är att ge trygghet åt makarnas barn, innebär inte att ett barnlöst äktenskap skulle vara ogiltigt. Dessutom är det tydligt att äktenskapet som sådant inte är en kyrklig, utan en samhällelig angelägenhet.
Vad är då ett kristet äktenskap? Är det inte helt enkelt ett äktenskap där makarna önskar leva tillsammans med Gud, alltså ett äktenskap mellan kristna makar?
Vad finns det i äktenskapsbegreppet som gör att det vore omöjligt att utvidga praxis från att nu gälla endast heterosexuella par till att omfatta också homosexuell kärlek?

Jag kan inte annat än att hålla med.

Att vara präst

2008-11-09T12:45:00.000-08:00

Är en fantastiskt och omöjlig uppgift. Utan min tillit till Gud och min relation till Kristus (hur stark eller svag den än må vara), skulle det inte vara möjligt. Ibland är det nästan för tungt att bära, denna ständiga brottning med otillräckligheten, ibland så fantastiskt att jag inget annat kan göra än att tacka.

Dessa ord är Birgitta Winberg, hämtade från hennes livsberättelse ur "Du ska bli präst". De beskriver på ett utmärkt sätt hur jag själv ser på prästuppgiften.

"Det är en stor ynnest att vara präst, men det innebär också en stor ensamhet/.../Jag skulle önskat att någon hade berättat det här för mig då. Det är en stor, stor uppgift att vara kallad av Gud till det här. Det är en kallelse, en välsignelse, en handpåläggning och efter det kommer du alltid att vara annorlunda och betraktas som annorlunda. Det finns ett allvar i prästämbetet och det är viktigt att man inser det och samtidigt bevarar öppenheten."

Detta är ingen klagovisa, som jag ser det, mer en realistisk hållning. Det enda jag funderar över är om det egentligen hade spelat någon roll om någon berättat för mig (hur Birgitta tänker kan jag inte svara på), men jag vet att jag hade sagt ja till Gud ändå...

Frälsningen

2008-10-24T03:37:00.001-07:00

Som konfirmandpräst så funderar åtminstonde jag över vad det är jag vill förmedla till unga människor. Givetvis så är konfirmandpedagogiken inte en envägskommunikation, också konfirmanderna har mycket att lära mig och livet och om tro. Men det går ändå inte att komma ifrån det faktum att de unga människor som väljer att konfirmera sig också har chansen att upptäcka något nytt - eller ett nytt sätt att uttrycka sitt liv och sin tro.

Jag kämpar oerhört med att samtalet om kristen tro inte enbart ska bli moral. Detta är rätt och detta är fel - för jag tänker att det måste vara att börja i fel ände.

Som jag ser det och tolkar både vår tradition och våra texter, så är ju hela poängen att vi tror på en Gud som älskar utan gräns, oavsett om vi förtjänar det eller inte. Vi tror på en Gud som visar sig i det mänskliga, i Jesus Kristus. En Gud som talar om att varje människas yttersta kallelse är att bli fullt ut människa - inget annat. Vi tror på en Gud som segrat över döden och som därför är starkare än allt mörker och all ondska.

Frälsningen/räddningen för mig handlar om just detta: att jag i tillit(tro) på Kristus, blir räddad från att vara förslavad i ett omänskligt liv (ett liv vars främsta signatur är egoism, förtryck och förstörelse), till att bli fri att leva sant mänskligt liv ( vars främsta signatur är utgivande, befriande och vårdande). I Kristi efterföljd får jag träna mig i mitt mänskliga liv, och när jag misslyckas så får jag lita på och leva av Guds förlåtelse...

Det är detta jag vill förmedla till konfirmander, att kristen tro är liv, mänskligt liv och evigt liv. Frågan är bara hur? Några förslag??

Hårdrock jag älskar

2008-10-17T02:34:00.001-07:00

Kanske kan det verka aningen förvirrat att jag som präst gillar hårdrock, men till saken hör ju att hårdrock är en genre som rymmer både högt och lågt...Favoritband är Iron maiden, Metalica, Marilyn Manson, Rage against the machine... mm.

Framförallt för att de har texter som rör människan, hennes inre kamp mellan ont och gott, men också en hel del samhällskritik..

Megadeths Symphony of destruktion är ett lysande exempel:

Texten går så här....(tänk att göra ett bildspel med Diktatorer och spela för konfirmander...)

You take a mortal man,
And put him in control
Watch him become a god,
Watch peoples heads aroll
Aroll...

/chorus/
Just like the pied piper
Led rats through the streets
We dance like marionettes,
Swaying to the symphony...
Of destruction

Acting like a robot,
Its metal brain corrodes.
You try to take its pulse,
Before the head explodes.
Explodes...

/chorus/

The earth starts to rumble
World powers fall
Awarring for the heavens,
A peaceful man stands tall
Tall...

/chorus/

Kyrkan och samhället

2008-10-17T01:27:00.000-07:00

Jag har funderat en hel del över detta med kyrkan som "i världen men inte av världen". En del röster hörs i vår kyrka i dag att kyrkan anpassat sig för mycket till det svenska samhället. Att jämställdhet och öppenhet genetmot samkönade par skulle vara något ont, som skymmer evangelium...

När jag läste som mest nytestamentlig exegetik, så var det precis dessa frågor som vi diskuterade när vi tittade på evangelierna och de paulinska breven. Där undersökte vi bl.a. människosyn, syn på kvinnligt och manligt och sexualiet....utifrån ett historiskt och socialt perpsektiv. Hur såg det judiska och romerska samhället ut under den tid som de nytestamentliga texterna skrevs ner. Alla forskare var överens om att det var ett patriarkalt samhälle, att männen hade makt och också utrymme i det offentliga rummet. Medan kvinnan sågs som underordnad mannen, och därför hade mindre makt och nästan inget utrymme i det offentliga rummet - om hon inte var t.ex. änka. En kvinnas plats var i hemmet och i hemmet så umgicks kvinnor med de andra kvinnorna i huset...

Därför är det faktiskt extremt radikalt att Jesus umgås (som man) med kvinnor som han gjorde, att han tillät dem ta i honom (kvinnan med nardusbalsam), att han samtalde med dem (kvinnan vid sykars brunn), att han var vän med dem (marta och maria). Också i de nytestamentliga breven finns texter som visar på att kvinnor och män hade samma möjlighet till frälsning i Kristus, att dopets nåd ges till alla oavsett kön, och att vi är likavärda inför Gud.

Detta speglades i att kristna män och kvinnor firade gudstjänst tillsammans, de bad tillsammans, delade nattvarden tillsammans - i samma rum!!! Det var ovanligt, rent av opassande -både i den romerska och judiska kulturen (om jag förstått det rätt).. En av anledningarna till rykten om krisnta var just detta - att de umgicks över könsgränserna - det spekulerades i att de kristna hade vilda sexorgier och dessutom var kanibaler.

För staten var det givetvis främst frågan om tillbedjan som ledde till förföljelse av de kristna, de störde ordningen eftersom de vägrade att tillbe kjesaren. Men för vanligt folk, kan man ana, att dessa nibilder av kristnas liv - också vägde tungt för deras stöd för förföljelsen.

Således blev kyrkan mer eller mindre tvungen att tydligare anpassa sig till samhället. Det kristna värdsliga livet skulle vara som alla andras, dvs levas i en patriarkal struktur - hustavlorna formades, paulus syn på de kristnas inställning till hedningarnas ätande o.s.v. Det världsliga spelade inte så stor roll, eftersom Kristus snart skulle komma tillbaka och då väntade segern...

Det är i ljuset av detta som jag ställer mig så frågande till att det skulle vara så vidrigt att kyrkan tar till sig kunskap om jämställdhet - den finns redan i det nya testamentet! Vi har en fantastiskt chans som kyrka att nu äntligen ta i frågan om människovärde, roller och makt...vi behöver inte vara rädda för att bli förföljda för att vi bryter mot samhällets patriarkala mönster...jag tycker att det tål att tänkas på. För det vi som kyrka gör, talar om vem Gud är. Och menar vi allvar med att varje människa är skapad till Guds avbild. Att vi alla oavsett kön är älskade och värdefulla och på sammagång rättfärdiggjorda syndare, så bör detta också gestaltas i kyrkas liv.

Annars riskerar kyrkan bara att vara en tom röst, utan kropp eller innehåll. Och kyrkans största kallelse är väl att vara kropp i världen?

27/9-08 - Jubileumstankar

2008-09-26T06:12:00.000-07:00

En droppe vatten, tänkt att något så litet kan vara ett så oerhört mysterium. En droppe välsignat vatten som rör en människas huvud, rösten som säger: jag döper dig i Faderns och Sonens och den helige Andes namn…tillsammans blir det stort, större än vi någonsin kan förstå.

Dopets mysterium, är den stund vi blir bekräftade av Guds kärlek, den stund vi blir infogade i ett större sammanhang – Kristi kyrka på jorden. I dopet rustas vi med helig Ande och skickas ut i världen för att göra Guds rike synligt på jorden. Att vi är döpta i Jesu Kristi namn, är grunden för vår lovsång, är grunden för allt vi gör som kristna.

Och i dopet så bekräftar Gud sin kärlek till oss alla, både kvinnor och män. I dopet blir vi alla en del av Kristi kropp, och Kristus blir en del av oss – både kvinnor och män. I dopet rustas vi alla, oavsett kön, av den helige Ande – Gud har användning av oss alla och Gud har rustat oss med gåvor som längtar efter att användas….

I vår kyrka, så tror vi att vi genom dopet alla har del av det allmänna prästadömet. Det betyder att alla döpta är kallade att bära ut evangelium till världen. Men vi har också bestämt att det finns vissa som har ett särskilt uppdrag, nämligen prästen. Prästens uppgift är att förvalta sakramenten, förkunna Guds ord, förvalta förlåtelsens hemlighet och bedriva själavård. När prästen gör det, så är prästen en herde för Guds folk. Att Prästen har ett särskilt uppdrag, betyder inte att prästen ska göra allt – så som det så länge har betytt. Och att det finns ett särskilt uppdrag i kyrkan – betyder inte heller att det är avskilt för män…

I går var det exakt 50 år sedan som beslutet om att öppna prästämbetet för kvinnor togs. Det är med ödmjukhet och djup glädje som jag firar den här mässan tillsammans med er. Ödmjukhet inför det stora uppdrag som det faktiskt innebär att vara präst, djupaste glädje för att min kallelse har bekräftats av kyrkan. Utan den yttre bekräftelsen så hade inte jag och alla andra kvinnor som känt kallelsen från Gud, kunnat vara präster.

Men jag känner också en sorg, en sorg över den splittring och all den smärta som den här frågan har fört med sig för vår kyrka. Och jag känner ilska över alla de kvinnor som under dessa 50 år upplevt uteslutande tystnad och kränkande ord.

Därför vill jag uttrycka mitt djupaste tack, till de prästvigda kvinnor och män som har gått före mig. Utan er hade det varit så mycket svårare att leva i min prästkallelse, så många hinder som ni har bidragit till att ta bort eller klippa ner. Jag är säker på att beslutet kanske hade sett annorlunda ut, om det inte varit byggt på en genomreflekterad teologi, byggd på förståelsen av dopets mysterium.

Att vi alla, män och kvinnor är skapade till Guds avbild, och därför lika mycket värda.
Att vi alla i dopet, oavsett kön blir en del av Kristus, eller med ett äldre språk, vi blir klädda i Kristus.
Att Gud behöver oss alla, män och kvinnor som Kristus representanter i sin tjänst.

Samtidigt är det min djupaste önskan att vi nu vänder blicken mot framtiden – jag är övertygad om att vår nya utmaning inte längre handlar om kvinnor och män i ämbetet…utan det är frågan om det allmänna prästadömet som är framtidens fråga.

Hur hjälps vi åt att bära evangelium till världen?
Hur kan vi, kvinnor och män, alla döpta, tillsammans gestalta Kristi kropp i världen?
Hur bygger vi en gudstjänst som gestaltar dopets djupaste mening? Hur ska vi vara kyrka?

I detta behöver vi präster backa några steg och överlämna uppgifter till er. I detta behöver ni alla ompröva era bilder – både de negativa och de skönmålande, av prästens uppgifter….

Det är stort att tillsammans vara Guds folk,
låt oss tillsammans möta den framtiden…

Döden och livet

2008-09-09T08:45:00.000-07:00

Bilden av hur Jesus väcker en liten flicka till liv igen – är en bild som för mig är helt fantastiskt, men också på samma gång djup provocerande. Och framför allt så är det två saker som Jesus säger: som väcker de här båda känslorna i mig.

När Jesus säger: Varför ropar ni och klagar? Hon är inte död, hon sover, så provocerar det mig för att jag inte kan låta bli att undra: varför kommer inte Jesus och väcker alla barn som dör till liv igen? För jag vet ju att människor dör hela tiden, varje dag. Och varje dag, så finns det människor som sörjer...Hur många sörjande människor hade inte önskat att någon kom in mitt i deras sorg och sa: hon är inte död, hon sover. Och bara dessa enkla ord skulle på ett ögonblick vänt sorgen till obeskrivlig glädje.

Men samtidigt är det just på grund av detta som bilden också är helt fantastiskt. För den väcker också hopp i mig. När Jesus säger till synagogsföreståndaren: Var inte rädd, tro bara, så väcks det där trotsiga hoppet – att livet en dag kommer att segra även fast det känns som en omöjlighet. Bilden talar ändå om en verklighet där just det omöjliga är möjligt. Att det faktiskt kanske kan vara så att ett par enkla ord kan vända sorg till glädje, mörker till ljus, och död till liv.

Jag tänker att den stora frågan för oss som människor, när det kommer till detta med tron på det som verkar omöjligt, är frågan om jag vågar lita på det som Jesus säger i dag. Var inte rädd, bara tro. Kanske vet ni redan, att ordet tro, pistis, också på grekiska betyder lita på. Så det Jesus också säger är; var inte rädd – lita på mig!

Vågar vi lita på Jesus?
Vågar vi lita på att livet är starkare än döden?

Jag tänker att det förmodligen är så att ibland har vi lätt för att lita på Gud, ibland är det jättesvårt.

Det är precis som med relationer vi har till andra människor. Vissa människor litar jag väldigt mycket på. Andra människor har jag svårare att lita på. Jag har förmågan att lita på någon när jag kan känna mig trygg med den personen. Trygg i att han eller hon tycker om mig, trygg i att han eller hon ställer upp för mig och står på min sida. Om en människa där emot sviker mig på något sätt – kanske genom att prata illa om mig eller är oärlig, så tror jag att de flesta av oss här inne vet hur lätt det är att vi förlorar vår tillit och vårt förtroende för den personen. Och när vi förlorar vår trygghet så blir vi rädda.

Med andra ord: Är vi trygga så vågar vi lita på andra. Men är vi rädda så har vi svårt att känna oss trygga – och då blir det också svårt att känna tillit.

Jag tror att det är detta som är nyckel till det som Jesus vill berätta för oss i dag. Var inte rädd – bara tro. Var inte rädd – lita på mig.

Vill vi och längtar vi efter att våga lita på Jesus: så måste vi våga möta vår egen rädsla.

Rädslan för att misslyckas.
Rädslan för att inte duga.
Rädsla för att inte vara älskad.
Rädslan för att förlora det som är viktigt.
Rädslan för att dö.
Det mänskliga livet är fyllt av rädslor – och det är inte så att rädslan i sig är farlig. För vi är alla rädda ibland. Men rädslan kan däremot, tror jag, ha allt för stor makt över oss.

Det är därför vi behöver hitta modet att möta våra egen rädsla. Vi behöver brottas med den, vi behöver se den i vitöga. För det vi vågar se och lära känna – kan aldrig ha samma makt över oss som det vi inte vågar möta.
.
Är vår största rädsla att misslyckas, så är det stor risk att vi blir så rädda för det att vi inte vågar att lyckas.
Är vår största rädsla att inte vara älskad, så är det stor risk att vi blir så rädda för det att vi inte vågar älska andra.
Är vår största rädsla döden, så är det en stor risk att vi blir så rädda att vi inte vågar leva.

Jesus uppmanar oss i dag – att släppa taget om vår rädsla och lita på honom.
Det är ett stort steg att ta – och risken finns ju att vi snubblar och faller.

Men bibeln full av ord som säger att Gud älskar oss, att Gud tar hand om oss, att Gud står med oss och alltid är med oss. Ord som vi behöver höra om och om igen – för att vi ska våga lita på att om vi faller så tar Gud emot oss. Ord som berättar för oss att när vi dör så kommer Jesus också säga till dig och mig:

Stig upp! Döden har ingen makt längre, det nya livet väntar...

Enheten i Kristus

2008-08-26T01:38:00.000-07:00

I söndags blev jag avtackad av Skänninge Pastorat. Det är med ett ganska stort mått av vemod - mycket finns där som är gott. Men ibland måste man vidare av olika skäl.

Den här predikan höll jag som min sista i vårfrukyrkan - en liten den av en fantastisk mässa med mycket kärlek och Ande.

Enheten i Kristus

Det finns en bild i bibeln som jag tycker väldigt mycket om. Det är en bild som berättar något om församlingens uppgift. Den här bilden finns i början av uppenbarelseboken, som på många sätt är en av bibelns svårare böcker. Den handlar om hur en man, vid namn Johannes, får en uppenbarelse i en grotta på en ö i Grekland som heter Patmos. Där hör han en röst som talar till honom och när Johannes vänder sig om så ser han den uppståndne Kristus. Kristus beskrivs som vit och skinande, och runt omkring honom står sju stycken lamställ.

Det här menar jag är en bild av församlingens uppgift. Bilden visar hur Kristus, världens ljus, står i centrum. Och runt honom som en cirkel, står lampställen. Lampställena är en symbol för den kristna församlingen. Och lämpställets uppgift är att sprida Kristi ljus i världen.

Det är detta som är vår uppgift som församling. Att vara lampställ, att vara ljusspridare. Om vi sätter Kristus i centrum så blir ljuset också en del av oss. Ju fler ljus som lyser tillsammans, desto längre bort syns ljuset.

Men om församlingen äts upp av konflikter och brist på centrum, så minskar ljuset i styrka. Inte så att det inte finns där, för Kristus lever i var och en av oss. Men om församlingen är splittrad så lyser vi svagare. Jag tänker att det är ungefär samma sak som en fyr. Den står oftast på en klippa i havet. Det gör den därför att ljuset ska synas på långt håll och leda båtarna rätt i både mörker och storm.

Sen har vi ju det här med enhet. Enhet är inte något enkelt, men det viktiga och säga kring detta är att enhet är inte samma sak som att vi alla ska vara likadana, eller tycka och tänka likadant. Nej, enhet handlar om centrum, fokus. I dagens evangelietext så ber Jesus att vi ska bli ett i honom, på samma sätt som Jesus är ett med Gud.

Vi har alla enskilda uppgifter i församlingens liv. Men våra uppgifter bör alltid vara bundna till församlingens gemensamma uppgift. Nämligen att sprifa Kristis ljus i världen. Hur ska människor som söker efer Gud och längtar efter en gemenskap att dela sin tro med, kunna hitta hem om fyren inte lyser?

Och detta gäller oss alla, oavsett hur vår tro ser ut. För på ett sätt så söker vi alla, och jag tror också att vi alla längtar efter en troende gemenskap. Om vi inte är en fyr som lyser så riskerar vi alla att gå vilse i mörkret och stormen. Hur ska vi kunna undvika att gå på grund om ingen leder oss rätt? Hur ska vi hitta hem till hamnen, om vi sjunker på vägen?

Paulus talar om den kristna kyrkans behov av centrum i dag. Redan då han levde hade de kristna svårt att vara överens. De följde olika ledare och var oense i en rad olika saker. Och så fungerar vi människor. Vi har olika preferensramar för vad som passar oss. Att vi föredrar olika röster och olika perspektiv är inget konstigt.

Det är inte detta som krossar enheten. Utan det är när vi sätter något annat än Kristus i centrum. För så är det ju. Vi sätter så gärna andra saker i centrum. Kanske är det kyrkans ekonomi eller vår oenighet kring olika kristna frågor. Inget har väl splittrat kyrkan så mycket som frågorna kring prästvigda kvinnor. Vår syn på hur ofta nattvarden ska firas, fyra gånger per år eller varje söndag? För att inte tala om frågan kring sexuell läggning. En annan sak vi gärna sätter i centrum är vår församlingstillhörighet.

Oavsett var jag har arbetat så har jag alltid hört:
Men jag tillhör den här församlingen.
Att jag fårtillhöra den här församlingen är viktigare än något annat.
Om vi slår ihop församlingarna lämnar jag Svenska Kyrkan!

Det är inte det att jag som präst inte förstår den rädsla och sorg som finns hos många församlingsmedlemmar i den här omvälvande tiden. Det är många som sörjer de nya omstruktureringarna av församlingsgränser. Och det är ok! Något man känner är döende, då sörjer vi. Men vi måste också våga tro att något nytt kommer att uppstå.

Det är viktigt att vi ser att församlingen inte enbart är de geografiska gränser som en gång målades upp. De geografiska gränserna är målade i en annan tid, när många fler människor levde på landsbygden. Men tiden förändras och kräver nya strukturer. Därför är det i vår tid ännu viktigare att vi talar om och påminner oss om att församlingen inte främst är de geografiska uppdelningarna. Utan församlingen är de döptas gemenskap. Det är den gemenskap av samtal, bön, lovsång och delande av nattvard som för människor tillsammans.

Om det är viktigare att kämpa för att behålla sin församlings geografiska gränser, än att visa på det ljus som strålar och leder oss hem genom mörker och storm. Då har vi tappat centrum. Då är inte vi en enhet i Kristus, Då blir bråken obönhörligt det som splittrar vår uppgift och som får oss själva och våra medmänniskor att gå på grund och komma vilse.

Vi får aldrig som kristna glömma bort eller blunda för att vi har en uppgift, både som enskilda och som församling. Vår uppgift är att vara lampställ som bär Kristus ljuset. Det är en oerhört viktig och angelägen uppgift att ta ansvar för.

Är vi lamstället? Kommer de människor, både döpta och icke-döpta, som längtar och söker efter både Gud och gemenskap hit till oss? Är vi en församling som lyser och leder människor igenom storm och mörker, hem till den trygga hamnen hos Gud?

Det kan inte jag svara på, ytterst sett är det bara Gud som vet det. Men det är frågor som vi måste börja ta på allvar. Det är frågor vi som församling måste börja våga prata med varandra om.

Vår kallelse som kristna är inte att bli likadana, utan det är att bli ett i Kristus. Det blir vi när vi sätter Kristus i centrum. Endast då kan församlingen vara ett lamställ som lyser upp mörkret, som skänker trygghet i stormen och som leder oss alla hem till Guds trygga hamn.

Taize - en upplevelse av ekumenik

2008-08-12T07:26:00.000-07:00

Så är jag åter hemma, efter en vecka i Taize. Detta ekumeniska kloster i Frankrike, nära Lyon. Som grundades av Broder Roger. Tusentals unga människor besöker detta öppna kloster varje år. Här möts människor från olika kristna traditioner, protestanter, Anglikaner, Romerska katoliker, Ortodoxa.

På många sätt är Taize en fantastiskt bild av den katolska (allmänneliga) kyrkan. I bönerna möter vi varandra och Kristus. Man ber och sjunger på olika språk.

Det enda som jag alltid upplever som lite tungt, är att ekumeniken är på Romersk katolska kyrkans villkor. Så vad menar jag med detta? Jo, mässan är alltid en romerska katolsk mässa, som celebreras av en romsersk katolsk präst (man). Vi är många protestantiska och anglikanska prästvigda kvinnor och män som är där med ungdomar varje år - men vår ämbetssyn och tradition osynliggörs.

För mig är sann ekumenik när man vågar mötas med de likheter och skillnader som verkligen finns. Inte där enbart 1 nattvardssyn är giltig och det andra gömt.

Men detta är svåra frågor, och någonstans så genererar Taize också fantastiska upplevelser för unga människor om enhet och kristen tro som inte går att finna någon annanstans i Europa.

Så jag är säker på att jag, trots lite bisterhet, kommer återvända till Taize snart igen.

Pride, äktenskap och allmän förvirring???

2008-08-12T07:01:00.001-07:00

Så har Pridefestivalen i stockholm åter gått av stapeln. Ett arrangemang som på många sätt fyller ett viktigt syfte i samhället. Nämligen att ifrågasätta normer som osynliggör och utesluter människor (HBT-personer) i vårt samhälle.

Samtidigt kan jag inte låta bli att vara ambivalent inställd till Pride (eller åtminstonde den mediala bilden av Pride). Som kristen så tror jag att tvåsamhet och trohet är viktiga grundpelare för människans sexualitet. Jag vet att det inom Pride rörelsen, liksom i hela vårt samhälle i dag, finns en liberal sexualssyn som gärna upphöjer särskiljandet mellan sex och känslor.

Som kristen och präst, så har jag alltid stått bakom samkönad äktenskapslag och att samkönade par ska få vigas i kyrkan. Men för mig handlar detta givetvis om att kämpa för den kristna äktenskapstanken. Nämligen att vi som kyrka har ett ansvar att lyfta fram äktenskapet (oavsett sexuell läggning) som den institution som är god för människan. Med detta menar jag inte att det skulle vara fel att leva sambo innan man gifter sig.

Så varför blandar jag in Pride i detta. Jo, jag har homosexuella vänner som lever i välsignade partnerskap, som inte alls känner igen sig i "glamiga" HBT-bilden som Pride (media) visar upp. De kämpar som alla andra par med sina löften och sin tvåsamhet. De försöker som alla föräldrar vara goda förebilder för sina barn.

Det är min åsikt att vi som kyrka ska givetvis stötta homosexuellas rättigheter, men utifrån det goda med trohet och tvåsamhet. För nog är det väl så att homosexuella inte heller är en enhetlig grupp, vissa är ateister, andra är kristna, några är muslimer, visa är socialister, andra är kristdemokrater o.s.v.

Som kyrka behöver vi arbeta med att bredda normen utifrån kristna värderingar. Vi behöver kämpa för att äktenskapet ska vara en god. samlevnadsform för både hetreosexuella och homosexuella. Det anser jag är att vara trovärdig som kyrka.

Semester och nya horisonter

2008-07-30T05:08:00.000-07:00

Det har inte blivit så många inlägg på senaste tiden - men det beror på det enkla faktum att jag haft semester. Kanske har den varit något för kort, knappt tre veckor. Men ändå en stund av välbehövlig vila, bad och möten med goda vänner. Tack för att ni finns!

På fredag börjar jag mitt nya jobb i Kullerstad, Kimstad, Skärkind och Vånga Pastorat. I folkmun kanske mer känt som fyrklövern. Att byta arbetsplats är både spännande och lite arbetssamt på samma gång. Man lämnar något som blivit känt för en; kyrkorum, församlingsbor och arbetskamrater. För att börja om på nytt igen - nya kyrkorum väntar, likaså nya församlingsbor och nya arbetskamrater.

Jag har dock ett positivt intryck och en bra känsla - så det kommer nog att gå bra.

För övrigt så har jag deltagit i en mkt spännande debatt kring svenska kyrkans 50 års firande av beslutet att prästämbetet öppnades för kvinnor 1958. Den diskussionen finns på Stora syster i vassens blogg.

Utöver det så tycker jag att det varit relativt lugnt - men glädjande att anglikanska kyrkan i england nu öppnat biskopsämbetet för prästvigda kvinnor.

På lördag åker jag till Taizé med ungdomar från mitt nya pastorat. Det ska bli spännande att se vad som hänt i Taizé sedan jag var där senast, 2003. Men jag hoppas verkligen inte att det kommer vara så varmt som då (ifall någon kommer ihåg så var frankrike drabbat av svår värmebölja den sommaren), och 40 grader i skuggan var inte att leka med...

Med önskan om en fortsatt bra sommar.

Kristi förklarings dag

2008-07-05T08:04:00.000-07:00

Inför i dag så har jag funderat lite över det här med första intryck. Ni vet hur det kan vara när man träffar människor man inte känner för första gången. Vissa ger ett bra och positivt intryck – de känns trevliga och enkla att småprata med. Ibland känns det precis tvärtom, det första intrycket känns olustigt. Kanske fungerar inte småpratet eller så uttrycker personen åsikter man inte alls håller med om.

Många gånger så brukar första intrycket stämma ganska bra, det är iallfall min erfarenhet. Men ibland så stämmer det första intrycket inte alls efter ett tag. Det kanske ni också har varit med om?

Ni vet, den där personen som man först tyckte verkade riktigt trevlig – visar sig på sikt vara en riktig självupptagen person, som man inte alls vill fortstätta träffa. Likaså kan det vara tvärtom – den som kanske inte gav ett jättestarkt första intryck, visar sig egentligen kanske bara var blyg och med tiden så växer personen i ens ögon.

Jag tänker att allt detta med vilket intryck vi får av människor som vi möter första gången – helt handlar om vårt behov av att sortera världen. Vi sorterar varandra efter många olika saker, det kan vara kläder och stil. Det kan vara utbildning och språk och ålder. Men saker som hudfärg och religion – och om man är man eller kvinna – spelar också stor roll för hur vi bedömer och sorterar varandra.

Oavsett hur vi sorterar, så är det ändå något som vi alla gör. Det är helt enkelt mycket mänskligt att vi vill leka med dem som är lika oss själva.

Problemet med den här sorteringen – är dock – att de allt för ofta bygger på steriotypa bilder. Män är på ett sätt, kvinnor på ett annat. Människor som klär sig i läder och nitar är på ett sätt till skillnad från människor som bär kostym eller dress. Vi har redan en slags värdering utifrån fördomar som vi sedan placerar på människor första gången vi möter dem. Så hur lätt är det då för oss – att se bakom våra stereotypa bilder och fördomar när vi skapar oss ett intryck av en annan människa?

Förmodligen är det ganska svårt. Och tyvärr så tror jag att detta också skymmer vår bild av den andra människan – vi ser inte henne så som hon är. På samma sätt så döljer vi också oss själva för andra – eftersom vi själva också väljer att leva efter steriotyper som vi gillar.

Mycket i det sociala mänskliga livet består av masker och roller som vi lär oss och som vi på olika sätt upprätthåller.

Det är nästan bara i våra allra närmaste relationer som vi kanske kan visa mer av vilka vi är.
Och jag tror att vi alla vet att detta med nära relationer, det kräver mycket mod. Det kräver mod att våga släppa in någon annan bakom min fasad eller bakom mina roller. För det kräver att jag visar både bra och dåliga sidor – och det gör oss rädda. Tänk om den andra inte klarar av att se och ta emot denna sida av mig? Men för att kunna ha en livskamrat eller nära vänner – så kräver det av oss att vi vågar visa oss själva, även om det medför en risk att andra blir rädda eller inte tar emot det jag visar.

När jag läser dagens evanglietext så är det faktiskt detta jag ser. Jesus har vandrat omkring ett tag med sina lärjungar. Det vore ju konstigt att inte utgå ifrån att de börjat lära känna varandra ganska bra – de börjar bli närmare varandra. Och visst anar lärjungarna att det är något speciellt med Jesus – men de har inte fullt ut förstått vem han är. Så Jesus tar med sig Petrus, Jakob och Johannes på ett berg för att be. Och där, medan han ber, visar han dem mer av sig själv, vem han verkligen är. Hans ansikte förvandlas och hans kläder blir vita och lysande.

Jesus tar en risk, han vill fördjupa sin relation med Petrus, Jakob och Johannes – han visar sitt sanna jag. Så hur blir det mottaget? Ja, lärjungarna reagerar faktiskt aningen förvirrat – kanske blir de rädda. Det står ju till och med i texten att Petrus inte visste vad han sa. Och som evangelierna också berättar, så förstår faktiskt inte lärjungarna vem Jesus verkligen är förens de möter honom som uppstånden.

Petrus, Jakob och Johannes klarar helt enkelt inte riktigt av att ta emot den glimt det sett – åtminstonde inte just då. Och det de sett – det är vem Jesus fullt ut är. Nämligen både människa och Gud.

För oss som också lever och kämpar med vår relation med Gud, så tänker jag att den här texten både är en hjälp och en utmaning. Hur mycket av vem Jesus är klarar jag av att förhålla mig till. Vilken bild av Jesus Kristus har jag lätt respektive svårt för? Är det lättare med människan Jesus än med Guden – Kristus; den rena, den upphöjde, den eviga.

Jag känner många som tycker människan Jesus är enklare –för att det är lättare att relatera till. Medans andra tycker det är enklare med Kristus – den evigt närvarande, eftersom människan Jesus bara går att läsa om i bibeln.

Jag tänker att vi behöver båda aspekterna av Jesus Kristus. Vi behöver både människan – som hade vänner, som älskade, som led och dog. Men vi behöver också Guden – som stark, ljus och evig.

Och jag tänker att den här dubbla aspekten, kanske också kan hjälpa oss att förhålla oss till oss själva och andra människor. Vi som människor är både starka, värdefulla och heliga – skapade till Guds avbild – Guds älskade barn. Men vi är också svaga och fulla av brister.

Kanske är det här som vi behöver se i våra möten med varandra. För om jag vågar se på mig själv sådan jag är – så kanske det är lättare att se den andre. Kanske skulle vi sortera annorlunda om vi vågade se hur lika vi verkligen är varandra. Och om vi försökte att inte sortera in varandra i fack – kanske världen skulle bli en barmhärtigare tillvaro? Jag vet inte – men jag tror att det alltid är gott att försöka. Och som Kristna vet vi ju att vi inte behöver kämpa ensamma. Jesus Kristus – människa och Gud, ger oss kraft när vi arbetar och kämpar för det goda i vår värld. Och det viktigaste av allt, han älskar oss och står vid vår sida varje dag under hela våra liv.

Förlorad och återfunnen

2008-06-11T07:27:00.000-07:00

Berättelsen om den förlorade sonen, är en berättelse om en familj – men också berättelsen om två personligheter.

Den frihetslängtande, nyfikna, och ansvarslösa.

Den ansvarstagande och plikttrogna.

Två bilder av olika personlighetstyper. Två bilder av hur vi kan se på varandra i församlingens sammanhang.

Den plikttrogne ställer upp – fast han eller hon egentligen inte alltid vill. Många kvinnor i kyrkans historia: som genom syföreningen sytt, bakat, ordnat och fixat – för att få in pengar både till diakoni och mission men också till den egna församlingen.

Risken med pliktmänniskan är att hon gör det för att hon vill bli sedd och älskad –se vad duktig jag är. Älska mig! Det tror jag var broderns motivation i berättelsen. Och just därför blir han också så avundsjuk när Fadern behandlar den yngre brodern med sådan kärlek. Hur kan han ställa till med fest för honom – vad har han gjort för att förtjäna pappas kärlek?

Men den brodern som tar ansvar missar är ju att pappan älskar sina barn villkorslöst. Utan motprestation. Det gör den goda föräldern. Det gör Gud.

De av oss som till hör den plikttrogna gruppen – Vi får inte blanda ihop vårt engagemang för kyrkan, vårt arbete i kyrkan som ett sätt att få Gud att älska oss mer än andra. Det gör inte Gud – Gud älskar oss inte mer, utan lika mycket som alla andra.

Och de av oss som kanske hör mer till den frihetslängtande och lite ansvarslösa gruppen. Behöver också veta att Gud alltid älskar oss – och förlåter oss oavsett våra felsteg. Sen kan man ju inte använda det som ursäkt för att inte komma vidare – men det finns alltid en väg hem.

Och kanske är det så att vi alla tillhör båda dessa grupper – åtminstone mer eller mindre?

Kanske är det så att vi alla har en liten pliktmänniska i oss som vill att Gud ska älska oss lite extra för att vi sliter och jobbar. Och på samma gång bor det också en frihetsmänniska i oss som då och då gör uppror och försöker bryta sig fri.

Då är det gott att veta att Guds kärlek är villkorslös- Gud älskar oss inte mer när vi gör gott men Gud älskar oss inte heller mindre när vi handlar fel.

Gud älskar – det är ett stort mysterium och en stor nåd.

Sommartider

2008-06-06T01:50:00.000-07:00

Mycket har hänt sedan sist jag skrev. Det har blivit en resa till Ungern och kärt återseende med några av de ungerska kollegorna. Sedan har det varit konfirmationer, barnavslutningar och musikfest på gransnäs.

Det är så mycket som är fantastiskt med försommar tiden - men det finns en sak jag inte uppskattar och det är nationaldagen! VARFÖR ska jag denna dag vifta med svenska flaggor och visa min stolthet över Sverige? Ja, visst tycker Sverige är ett mycket vackert land och jag är tacksam att jag får leva här. Men tyvärr, har ingen överdriven kärlek för "fosterlandet". Detta beror givetvis på att jag egentligen inte ser den stora poängen med nationalstaten - där det ska vurmas för landets typiska maträtter och musik.

Som kristen är det också en konstig tanke, detta med nationalismen. Att tillhöra kyrkan är att vara del av en familj som alla följer Kristus. Då kan man vara både svensk, tjeck, sydafrikan, fillipiner, kines, amerikan och argentinare.

Vi människor behöver bli bättre på att se våra likheter, inte skapa konstlade skillnader som är uppgjorda efter landdragningar.

Så istället för nationalsång, folkdans och flaggviftning - så drar jag och maken och badar och läser en god bok.

Sköna maj välkommen!

2008-04-30T06:01:00.000-07:00

VÄLKOMMEN VÅREN - Du är efterlängtad!!!

Jag önskar er alla en härlig valborgsmässoafton.

Livets bröd

2008-04-12T08:07:00.000-07:00

Ibland så händer det att man lyckas skriva en predikan som väcker mycket tankar och känslor i en församling. Denna predikan, på midfastosöndagen gjorde nog det, efter responsen från församlingsbor att döma. (ni får ursäkta talspråket i texten, jag har börjat skriva mer i talspråk än i korrekt skrivspråk i mina predikningar...och har ingen lust att skriva om...)

I dagens Sverige har bröd blivit något farligt. Varför? Jo, i de moderna dieterna så är kolhydrater något portförbjudet, i Montinac, i GI-metoden. Och bröd, det är fullt av kolhydrater. Därför så anses bröd farligt – eller ja, farligt om du vill lyckas med att gå ner i vikt.

Då är framförallt det vita brödet den stora fienden nummer ett.

Jag hade en diskussion med en dietist. Ni vet människor som är utbildade näringsexperter. Vi hade en väldigt intressant diskussion om detta med olika bantningsmetoder och synen på kolhydrater. Jag lyfte försiktigt frågan om Bröd: så hur ser du på bröd, är det farligt för hälsan att äta bröd?

Hon tittade på mig och sa: nej du, man kan egentligen äta hur mycket bröd som helst, ingen människa kan bli tjock av att äta bröd. Det är pålägget som är problemet.

Så bröd är inte farligt, det är pålägget, dvs, det vi lägger på smörgåsen som kan vara faran ur ett hälsoperspektiv.

Nu handlar ju detta om vanligt bröd – men i dag så pratar ju Jesus om verkligt bröd, livets bröd, och Jesus säger själv att hans kropp är det brödet.

Jesus pratar om sitt eget kött, dvs kroppen och sitt eget blod som verklig mat och verklig dryck. Och han uppmuntrar oss att äta hans kropp och blod. Men vänta ett tag – känns inte detta lite kannibalistiskt? Att äta någon annans kropp och blod? Ja, många människor, under den tiden då kristendomen inte blivit statsreligion än, anklagade faktiskt de kristna för att vara en sekt som höll på med kannibalism. De kristna måste ju vara helt tokiga, som äter den där Kristus, kropp och blod.

Så vad menar Jesus egentligen, när han uppmanar oss att äta hans kropp och blod? Är det kannibalism? Nej, det är det såklart inte – det skulle vara en stor missuppfattning att tro det. För att förstå varför Jesus vill att vi ska äta hans kropp och blod så behöver vi veta vad kropp och blod stod för och betydde på Jesu tid.

Kroppen/köttet stod för allt det som var en människa, inte utseende och så, utan hela människan. Hennes handlingar,
hennes övertygelser. Allt det som hon gjort och stod för.

Och blodet sågs som något speciellt på den här tiden. För i blodet flöt människans liv. Livskraften trodde man fanns i blodet.

Så när Jesus uppmanar oss att äta och dricka hans kropp och blod, så menar Jesus att vi i bröd och vin tar emot allt det som är honom själv, hans handlingar, hans undervisning, hans liv. Och Jesu liv är till skillnad från vårt liv, ett sant liv, ett evigt liv. Så när vi tar emot brödet och vinet så tar vi emot allt det som är Jesus, och då blir Jesus ett med oss själva. Vi får ta emot liv av hans liv, som är evigt liv.

Så tillbaka till detta med bröd och pålägg. Kommer ni ihåg vad det var hon sa? Jo, att man kan äta hur mycket bröd som helst, det är pålägget som är problemet. Så kan jag inte låta bli att tänka att det också handlar om det verkliga brödet. Jesus själv. Jag tror nämligen att vi inte ska vara rädda för att ta emot Jesus i nattvarden. Vi kan ta emot honom så ofta vi vill och längtar efter det.

Det är allt vi lägger på som ofta blir problemet för oss som församling, och som också blir problemet i Kristen tro.
Så vad har vi för pålägg som kan bli farliga? Vad har vi för pålägg som gör vårt församlingsliv ohälsosamt?

För egen del skulle jag säga att det mest ohälsosamma pålägget i en församling är när vi delar in människor som bättre och sämre kristna.
Vi har alla en tendens att värdera varandras kristna liv: vem går oftast i gudstjänst, vem samlar in mest pengar till lutherhjälpen, vem bryr sig mest om andra? Vem som klarar sitt äktenskap och vem som skiljer sig.

Missförstå mig rätt nu: jag säger inte att det inte är gott att gå i gudstjänst, samla in pengar till lutherhjälpen, klara sitt äktenskap eller att bry sig om andra – det är givetvis jätteviktigt. Men det är när vi värderar varandra efter detta som det blir ohälsosamt, det är då som vi skapar hierarkier i församlingen. Hon är lite bättre än han, han är lite bättre än hon o.s.v. Då förvandlas ju församlingen till en plats där vi tävlar mot varandra, där mest prestation vinner.

En församling där man bedömer varandra, ser ner på varandra, graderar varandra, är ingen sann kristen församling.

I en sann kristen församling, bör vi se att vi inte kan klara oss utan varandra. Alla har något att bidra med. Alla är viktiga och betydelsefulla. I en kristen församling ser vi allas värde, även om vi inte för den skull inte tycker om alla. I en kristen församling uppmuntrar man varandra och stöttar varandra när livet inte alltid blir som vi hoppades på.

Och det enda sättet att klara av ohälsosamma pålägg i församlingen, det är att ta bort det. Det är att förstå att det verkliga brödet är allt vi behöver. Vi behöver alla ta emot Jesus själv, allt det som han gjort och sagt, hela hans liv. Vi behöver ta emot liv från honom, som inte gjorde skillnad på människor, vi behöver ta emot liv från honom som såg och botade både judar och hedningar, män och kvinnor.

Om vi inte tar emot sant och evigt liv från Kristus, så kommer vi inte klara av att vara en kristen församling. Vi kan nämligen inte klara det av egen kraft, för då blir det bara en massa pålägg, en ohälsosam församling.

Så låt oss ta emot det verkliga brödet, låt oss äta det så ofta vi längtar, kan och vill. Endast genom Kristus själv, kan vi bygga en verklig kristen församling – där alla får plats och där alla verkligen behandlas som lika mycket värda.

Årsmöteskonferens

2008-04-01T23:42:00.000-07:00

På söndag drar så Forum för prästvigda kvinnors årskonferens igång. Temat är "Kyrka och ledarskap". Själv har jag varit med och arbetat med detta tillsammans med projektledaren. Det är många anmälda, och själv tror jag att konferensen har alla möjligheter att bli riktigt lyckad.

Sen tycker jag givetvis att det är synd att så få manliga kollegor har anmält sig till konferensen. Men tror att detta har att göra med att vi i Forum är arrangörer. Inte för att män är emot Forum, men för att många automatiskt inte tror att de är välkomna. Det är trist - och vi får fundera lite över detta.

Inbjudna gäster är; Ärkebiskop Anders Weiryd, Biskop Martin Lind, Anne-Louise Eriksson, Gudrun Schyman och Anna Eldestrand. De ska bl.a. tala utifrån "Vad är en bra ledare?" - Finns det skillnader hos män och kvinnor i ledarskap?

Det ska bli mycket spännande att höra Ärkebiskopen tala utifrån dessa frågor. Likaså Gudrun Schyman och Ann-Louise Eriksson.

Syn på ledarskap tror jag är viktiga frågor för framtiden i vår kyrka. Vi behöver goda ledare, både andligt och världsligt. Det ställs höga krav i dag på församlingarna som arbetsplatser och detta måste t.ex. en kyrkoherde vara medveten om. Annars kan församlingen bli ett stort arbetsmiljöproblem.

Vi behöver alla fundera över detta med ledarskapet: eftersom jag menar att alla som i dag är anställda i en församling faktiskt arbetar med ledarskap i någon form. Ledarskap gentemot frivilliga, likaså arbetar ju kyrkoråd och nämnder med ledarskap. Men ledarskapet skiljer sig beroende på vilket uppdrag vi har. Anar att insikten om dessa skillnader är något av de viktigaste för att kunna bygga den goda församlingen (bortsett från Kristus förstårs *ler*)

Personlighetstest

2008-03-28T01:57:00.000-07:00

Kaplansgården hade ett roligt personlighetstest som bygger på ordanalys från den egna bloggen.

Jag är tydligen en idealist: vilket enligt testet innebär:

Idealister är framförallt intresserade av människor och relationer - men på ett abstrakt plan. De återfinns ofta som exempelvis präster, psykologer eller politiska förkämpar för bättre världar. Mahatma Gandhi är den kanske mest kända Idealisten. Moral och andlighet är exempel på abstrakta människo-orienterade begrepp som Idealister dras till - och ägnar en oerhört stor energi åt. De är ofta entusiastiska och fantasirika - och mår som allra bäst när de får möjlighet att hjälpa andra människor utvecklas.

Vill du få en Idealists uppmärksamhet - pröva “vilken inspirerande person - titta vad hon gör!”. Idealister använder ofta ord som “rättvisa”, “dröm”, “själ” eller “harmoni”.

Jag tillhör även enligt testet, personlighetstypen Riddaren. Så här beskrivs den:

Riddaren drivs av starka inre värderingar, vilket de inte nödvändigtvis visar utåt i vardagslag. För att verkligen engagera sig i något är det nödvändigt att de känner att de ser en högre mening med att utföra det. Riddaren drivs av möjligheter som förbättrar världen för andra människor snarare än deras eget välmående. När de väl har hittat sitt projekt är det mycket lätt att dras med av deras entusiasm och vackra vision! Särskilt som de ofta är mycket språkligt begåvade och vältaliga för sin sak. Ofta föredrar de dock skriftlig kommunikation framför muntlig - vilket gör dem till medryckande författare med en djup förmåga till mänsklig psykologisk insikt.

Om en Riddare inte får utlopp för sin vilja att förbättra för andra människor kan de lätt bli hårda mot sig själva - känna sig “misslyckade”. De är alltså ofta storslagna både i sina drömmar om möjligheter och i sin självkritik.

Jag måste erkänna att jag känner igen mig själv ganska mycket i ovannämnda. Dock får jag kristiskt erkänna att jag har varit bättre på att skriva, men det faktum att jag ofta är så stressad gör att mitt språk blivit sämre och jag gör ofta retsamma stavfel...Anyhoo - så var det kul i allfall!

Peace!

Påskadagen i Järstad kyrka

2008-03-22T04:11:00.000-07:00

Påsken är på många sätt rörelsens tid. Rörelsen inåt i mitt eget liv, och rörelsen utåt – till andras liv. Påskens innersta budskap är ungefär detsamma som när man kastar en sten i en stilla sjö. Det hörs ett dovt plums när stenen tränger igenom vattenytan – för att sedan snabbt försvinna. Men även om stenen snabbt sjunker mot botten, så lämnar den ringar på vattnet, som sprider sig längre och längre ut.

Det är Påsk för mig! Stenen som rullas undan av ängeln i morgontimmarna. Det går fort, säkert bara några sekunder, men att stenen är bortrullad och graven tom – det är början på en rörelse som har spridit sig som ringar på vattnet – ringar som spridit sig genom tiden. Från uppståndelsens ögonblick, till just denna stund. Denna påskdag i Järstad.

Att rörelsen har fortsatt att sprida sig, fastän vi inte med egna ögon kan se den uppstånden, liksom stenen på sjöbotten, det är helt sammankopplat med Ängelns ord till kvinnorna vid graven: Skynda er till hans lärjungar och säg: att Kristus har uppstått!

Utan kvinnorna vid graven, ingen rörelse, inga ringar på vattnet. Det går inte att förneka, och ändå har kvinnas del i kyrkans liv under århundraden varit osynliggjord. Lång är den kyrkotradition som förnekat uppdraget i orden: Skynda er till hans lärjungar och säg;

Många är de kyrkofäder och män med höga positioner som förminskat det radikala i att det är kvinnor som först får uppgiften att förkunna evangelium. Alla evangelier är överens om att kvinnorna är de som först får höra att Kristus har uppstått. Även om det aldrig sägs rakt ut så är det ett apostoliskt uppdrag – att vara apostel betyder att vara budbärare, eller bärare av det goda budskapet. Det är just det uppdrag som kvinnorna får av ängeln vid graven, ett uppdrag som också alla lärjungar får. Det betyder att också att vi alla, män och kvinnor, unga och gamla tillsammans bär det uppdraget, att berätta för andra att Kristus är uppstånden! Vi bär alla gemensamt ansvar för den rörelsen utåt. Det är inte enbart prästens ansvar att berätta om det glada budskapet: att livet har segrat. Det alla kristnas uppdrag. På något sätt känns det extra viktigt i vår tid och i vårt land att återigen ta Luthers syn på den kristna kallelsen på allvar.

För Luther var det väldigt viktigt att alla döpta också i en bemärkelse är präster. Vi kallar det för det allmänna prästadömet. Vi bär alla på uppgiften att sprida rörelsen utåt, att låta ringarna på vattnet fortsätta sprida sig. Dopet är grunden för varje kristen människas liv – också för den som är prästvigd. I dopet är vi alla jämlika, i dopet är vi alla syskon. Oavsett kön, sexualitet eller ursprung. Jag tror att vi behöver börja tänka på detta igen, i spåren av kyrkan som statskyrka, har vårt gemensamma uppdrag tunnats ut. Som Kristi kyrka behöver vi tillsammans återta vårt uppdrag: Skynda er och säg, att Kristus är uppstånden!

Men Påsken bär också på ett budskap inåt, in i våra egna liv. Vi kan aldrig klara av att bära rörelsen utåt om vi inte själva har berörts inåt. Det är tydligt när Ängeln också säger: Nu går han före er till Galiléen. Där ska ni få se honom!

I Ängelns ord finns en uppmaning att följa efter honom som uppstått från de döda, en uppmaning att söka efter honom som genom sig själv låtit livet segra. För att följa efter och söka, behöver vi ha blivit berörda inuti. Vi behöver ha en längtan efter Gud, för att orka och våga börja gå. En längtan efter att få känna och se honom.

Det är min personliga tro och övertygelse vår vandring till Galiléen, är vår livs vandring. En vandring som tar sin början i dag, vid den tomma graven och som pågår ända till den dag då vi till Slut får möta honom, ansikte mot ansikte.

Men jag tror också att det är viktigt att vi kommer ihåg att vandringen vare sig är enkel eller rak. Gud är inte alltid där vi tror att han är. Att Ängeln säger att Jesus gått före oss till Galiléen, är givetvis ingen slump- Det är på ett vis befängt att lärjungarna blir sända till Galiléen för att få möta den uppståndne Kristus.

Galiléen som var det orena stället, där judar och hedningar levde tillsammans, där delar av hedningarnas religion hade blandats in i de judiska traditionerna. Så vad är anledning, varför Galiléen? Jag tror att det är för att vi ska veta att Kristus visar sig i marginalen. Kristus är oss alltid närmast på ställen där utsattheten finns. Och därför blir också Kristus också närmare i vår egen utsatthet. Kanske är det därför att det bara är i vår egen svaghet och sårbarhet, som Påskens budskap är som tydligast. Just i vår svaghet och sårbarhet behöver vi det levande hoppet som allra mest. Ett hopp som talar till oss om att livet har segrat, att livet ytterst sett inte kan dö.

Ja, påsken är både en rörelse inåt och en rörelse utåt. Stenen som är bortrullad ser inte vi idag, men vi vet att den finns där på botten av sjön. Ringarna fortsätter att sprida sig. Och uppdraget är givet till oss:

Skynda er till hans lärjungar och säg: Han har uppstått från de döda, och nu går han före er till Galiléen. Där ska ni få se honom.

Påsknattsmässa i Vårfrukyrkan

2008-03-21T09:04:00.000-07:00

Så sitter vi här tillsammans i kyrkan, denna Påsknatt. Och ingenting är sig likt. Varken i världen eller i oss själva. Allt är förändrat – altaret är åter klätt till fest och Påskljuset är tänt som en påminnelse om det otroliga, att Jesus har uppstått från döden. Mänsklighetens villkor är förändrade, i och med denna stund är livet starkare än döden, kärleken starkare än hatet och hoppet starkare än missmodet. I denna stund skapas världen på nytt.

Jag tycker att det ibland kan vara värt att tänka på att världen, vår värld som vi lever i, inte skapades av en slump. Jag tror att Gud skapade världen, för att Gud längtade efter något mer; efter gemenskap. Kärleken nöjer sig inte med sig själv. Kärleken behöver föremål att älska. Och just därför skapade Gud allt, världen så som vi känner den. Alla träd och växter, berg och sjöar, alla djur och så vi; människan, Guds avbild. Vi, mina vänner är ingen slump, ingen kan någonsin få mig att tro att vi är en slump. Vi är mycket mer än så, för vi är formade av Guds kärlek, skapade att älska och att älskas.

Det är, tror jag, grunden för att vara människa: att på djupet förstå att vi inte är någon slump, att vi är skapade ur kärlek och att livets djupaste mening är kärlek. Men någonstans så missar vi detta, vi missar målet hela tiden. Vi människor går så lätt vilse, vi trampar fel, vi trampar på varandra, vi överger Gud, vi tappar så lätt bort oss själva…

I vår vilsenhet glömmer vi att vi är älskade och värdefulla. I vår vilsenhet glömmer vi bort att alla andra människor är värdefulla och älskade. Så blir vi lätt redskap för ondskan. För den makt som hotar och bryter ner livet och som kränker dess värde.

Otaliga är de exempel i våra egna liv och i vår historia, där livets värde har kränkts och bryts ner. Ibland tänker jag att de är lagrade som årsringar i ett träd. De syns inte med blotta ögat, med de finns ändå kvar, som en påminnelse. Alla människor som har torterats och dödats, alla människor som blivit förföljda och förnedrade.

Brotten mot alla dessa människor finns där dolda, i själva mänskligheten, i oss själva. Och dessa minnen får oss så lätt att tro att livet inte alls är starkare än döden, att kärleken inte alls är starkare än hatet, det är då vi så lätt tappar hoppet och drabbas av missmod.

Just därför är det så starkt och så viktigt att vi i natt tillsammans får ropa vårt Påskrop: Kristus är sannerligen uppstånden!
I vårt rop så ställer vi oss på livets sida, på kärlekens sida.
I vårt rop får hoppet liv igen.
I vårt rop blir den nya skapelsen synlig igen!

Och ingenstans än i påskropet, blir det tydligare att den djupaste meningen med att fira kyrkans påsk tillsammans; att fira påsk är att fira livets fest!

Men livets fest, firar vi inte bara här i natt. Livets fest firades också den dag som du döptes. För i det ögonblick som du döptes, blev också du skapad på nytt, till ett nytt liv. I den stunden viskade Gud till dig: du är ingen slump, du är värdefull och mitt älskade barn, jag ger dig av det liv som har övervunnit döden, jag ger dig min heliga Ande för jag vill vara nära dig och jag ska aldrig överge dig.

Jag vill gärna tro att vårt dop ögonblick också blir till en årsring i våra egna liv. Den syns inte med blotta ögat, men dopets märke finns i oss, som ett kärleksavtryck, som en påminnelse; om att vårt liv är okränkbart och heligt. Skapat till att älska och att älskas, av Gud.

För egen del så finns det inget större, inget mer fantastiskt än att få vila i att vara älskad. Och i natt i vår Påskmässa har vi alla möjligheten att påminna oss själva om vårt dop. Med välsignat vatten får vi återigen ta emot påminnelsen att vi inte är en slump, utan att vi är värdefulla och älskade och aldrig övergivna. Och i
brödet och vinet erbjuds vi alla möjligheten att ta emot Guds kärlek.

Och endast så får vi möjligheten att komma på rätt väg igen. I dopet och nattvarden förändras vi, till nytt liv. Om och om igen: I den stunden är livet starkare än döden, kärleken starkare än hatet och hoppet starkare än missmodet.
I denna stund uppstår Kristus i mig och så gör han världen och mitt liv nytt igen.

Amen, låt det bli så, Herre låt det ske!

Ämbete och kyrka

2008-03-17T11:35:00.000-07:00

Har varit inne på Dag Sandalhs blogg och läst lite. Han verkar ha stora problem med det jubileumsår som nu ska gå av stapeln. Det stora problemet verkar vara det faktum att det ska vara ett festår för ett helt ämbete, med både män och kvinnor. Själv anser han att det inte kan firas då en grupp av manliga präster stängts ute ur vår kyrka då de har en annan syn på ämbetet än majoriteten. D.v.s. att kvinnor inte kan vara präster.

Men jag blir alltid så upprörd över detta martyrium - det enda som biskoparna kräver i anslutning till antagning är att varje präst ska skriva under att man kan SAMARBETA med alla kollegor oavsett kön! Det Dag Sandal och andra är arga över är alltså det faktum att de inte kan undvika att samarbeta med kvinnor. Ingen säger att man inte kan ha en annorlunda syn på ämbetet - men för att kyrkan ska kunna fungera måste ALLA vara beredda att samarbeta. Vad är det som är så svårt med detta att förstå??????????

För egen del så kan jag acceptera att det finns andra traditioner och tolkningar, även om jag inte håller med. Men jag anser också att det hör till mänskligt hyfs att kunna jobba i samma församling - även om man kanske inte leder högmässa tillsammans. Samarbete finns på många plan. Men därifrån till att kräva att få vara präster och inte behöva samarbeta, bäddar ju enbart för massor av problem.

Och återigen, kravet på samarbete för att kunna prästvigas finns ju av en orsak - många är de kvinnor genom åren som blivit illa behandlade på grund av att de är kvinnor. Hade motståndargruppen skött detta bättre hade det kanske sett annorlunda ut! Sluta se er som martyrer - bara för att man gapar är man ingen martyr. Martyr är den som är beredd att ge sitt liv för Gud eller en medmänniska...

Over and out

Vardagsfundering

2008-03-03T09:58:00.000-08:00

Tid är ett spännande begrepp. Vad är tid, egentligen? En vanlig uppfattning är att tid är en bristvara och tiden är begränsad. Tid torde därför vara något väldigt dyrbart.

Men hur jag än vrider och vänder på det så är väl en timme en timme och en dag en dag. Tid kan tekniskt sätt inte gå fortare. Däremot tror jag att vi kan uppleva att tiden går fortare ju äldre vi blir. Detta hör nog ihop med att ju äldre vi blir, ju fler åtaganden får vi och desto mer kräver det planering.

Vi planerar vår tid för att den ska bli så effektiv som möjligt. Men varför????

Är det för att vi vill förvalta den tid vi har på ett så bra sätt som möjligt? Är det för att livet inte får förspillas på ett ingenting? Vi ska jobba så mycket vi kan och orkar, vi ska dessutom gärna äga vårt eget hus, vi ska helst i dag ha fler än två barn och dessutom så kan man väl inte nöja sig med att inte klättra på karriärsstegen?

Kanske behöver vi bli bättre på att faktiskt slösa tid på ingenting. Eller förresten, vad menar vi med slösa tid på ingenting. Om ingenting är motsatsen till all tid vi lägger på karriär, husskötsel och pussla barnens scheman, så kanske ingenting handlar om tid som vi väljer att spendera på att umgås med sig själv, sin familj, sina vänner och Gud.

Är det verkligen ett ingenting? Visst det ger inte mer pengar i hushållskassan och det kanske inte heller ger en massa fina titlar. Men tänkt om det är så att ingenting är just vad vi behöver lägga tid på för att orka vara människor? Jag vet inte - men tänk om....

Affirming catholicism

2008-02-22T02:08:00.000-08:00

Affirming Catholicism är en rörelse som har sin grund i Anglikanska kyrkan i England. Deras grund är följande:

"Authentic Catholic faith is grounded in Christ’s sharing of human life and his transformation of it. This is the hope to which we hold: the transformation of our lives, our Church and all creation. This is the Good News, and as the movement celebrates this anniversary we proclaim it with ever more joyful confidence."
David Stancliffe Bishop of Salisbury and President of Affirming Catholicism

Sakta börjar nu en liten grupp i Svenska kyrkan att försöka organisera Affirming Catholicism Sverige. Jag tror att det skulle vara en välbehövlig inomkyrklig organisation i Svenska kyrkan. Vi är många som tror på en kyrka med Kristus i centrum, en kyrka som regelbundet firar eucharisti, ber och undervisar.

Affirming Catholicism England, omfamnar ett helt ämbete, där både mäns och kvinnors kallelser bejakas och bekräftas. Dessutom står rörelsen för en inklusiv syn på homosexualitet. Där sexualitet inte ska vara ett hinder för vigningstjänst eller att fyllt ut vara en del av den kristna gemenskapen.

För egen del önskar jag att Affirming Catholicism Sverige, skulle våga ta ett ytterliggare steg och omfamna könsneutrala äktenskap, och utifrån den ståndpunkten visa på att sex och livslånga relationer hör samman.

Humanisterna

2008-02-04T13:44:00.000-08:00

Maken har gjort ett bra inlägg i fråga om humanisternas argumentation och värdelösa känslomässiga agenda och vendetta mot religion. Har alltid svårt för människor som betraktar sig som "upplysta". Det är förmätet att påstå sig ha nått upplysning och att alla andra stackars 90-95% av världens befolkning är vilseledda idioter som tror på Gud!

Jag blir så trött......

Stolt över stiftet och norrköpings samfällighet

2008-02-04T12:13:00.000-08:00

I st:Olai kyrka har Sveriges första öppna förskola för regnbågsfamiljer startats. Helt FANTASTISKT att kyrkan ligger så långt fram. Detta visar bara faktum, regnbågsfamiljerna finns redan - de är medlemmar i kyrkan. Vi kan inte ignorera denna familjekonstelation, lika lite som vi kan ignorera alla storfamiljer med bonusmammor och bonuspappor. Många barn lever inte i traditionella kärnfamiljer - vi som kyrka kan inte förespråka det som det enda rätt. Det kommer ge många barn känslan av att deras familj är fel, en familj som barnet älskar!!!

Det som är negativt är ju att regnbågsfamiljerna upplever att de behöver en egen öppen förskola för att få känna sig "normala" - det kan ju endast vi som lever i majoriteten hetrosexuella ändra på!

För mig måste grunden för varje familj vara engagerade och trygga vuxna. Hur många barn lever inte i kärnfamiljer men har det jättetufft, med överarbetande pappor och mammor, samt andra typer av problem. Sen vet jag att andra säger att men barnen måste ju få ha en mamma och en pappa. Det är viktigt att kunna identifiera sig när man växer upp. Visst, fast jag kan säga att det viktigaste manliga förebilden i mitt liv har alltid varit min MORFAR! (även fast mamma och pappa alltid levt ihop)

Och med detta menar jag inte att ringakta forskning som visar att frånvarande fäder kan ge barnen problem. Men låt det handla om just det - nämligen att den ena föräldern valt att överge barnet! Det är ju den upplevelsen av att vara bortvald, som är förödande för ett barn.

Nej, fram för trygga familjer med engagerade vuxa och sänk gärna heltid till 30 h/veckan (eller åtminstonde 35) för barnfamiljer.

Pax

Guds kärlek

2008-02-02T11:44:00.000-08:00

Predikan inför fastlagssöndagen. Visst vet att temat är: kärlekens väg. Men konfirmanderna är med imorgon och för mig är det viktigt att ge dem en bild av Guds kärlek, speciellt nu när vi närmar oss påsken.

"Jag är i den perioden av mitt liv, att flera av mina vänner börjar få barn. Detta gör ju givetvis att allt fler samtal som jag har med mina vänner berör detta med att vänta barn, föda barn och få barn. Men många samtal handlar också om vad det betyder att bli förälder.

För ett tag sedan så hade jag ett sånt samtal med en av mina vänner, vi kan säga att hon heter Sara, vi kan säga att hennes man heter Pelle och att sonen heter Max.

Hon berättade att hennes man ställt frågan; Säg att du och jag och Max var ute och gick, och på vår promenad så kommer vi fram till järnvägen. När vi ska gå över så fastnar min fot och barnvagnens hjul i spåret. Och precis i den stunden så hör vi att tåget kommer; Vad skulle du göra?

Min vän hade funderat en kort stund och så hade hon svarat: tagit upp Max ur vagnen och sprungit av spåret såklart!

Min vän berättade att Pelle blev tyst en kort stund och så hade han sagt: Det var tur för dig att du svarade så, hade du försökt rädda mig och struntat i Max hade jag aldrig förlåtit dig!

Jag tror faktiskt att de allra flesta föräldrar skulle hålla med om att de är beredda att dö för sina barn. Man vill skydda sina barn från mörker och smärta. Man vill det bästa för sitt barn.
Och för mig är det en av de starkaste bilderna för vad kärleken innerst inne är. Kärleken är en kraft som förmår oss att klara det omöjliga. Kärlekens kraft är att våga älska någon så mycket att man är beredd att dö för att den andra ska få leva.

Nu hoppas jag att ni undrar varför jag pratar om mina vänner och deras kärlek till sin son.

Jo, i konfirmandgruppen kom frågan upp för ett tag sen, vad det är för typ av kärlek som Gud är. Med vilken sorts kärlek älskar Gud oss? Dig och mig!

Jag skulle säga att det är på samma sätt som föräldrar älskar sina barn, eller åtminstone borde älska sina barn. Vi brukar ju kalla Gud för far eller mor i kyrkan, och vi är Guds barn. Gud älskar oss med en sån kraft att han inte bara är beredd att dö för någon annan, utan Gud har redan dött för oss, för att vi ska få leva! För precis som den goda föräldern vill skydda sitt barn från mörker, smärta och död. Så vill Gud skydda oss. Jag tror verkligen att Gud ser människans lidande, Gud ser hur utsatt våra liv kan vara. Och ingen god förälder lämnar sina barn i mörkret.

Och när jag säger Gud, så menar jag Gud i människan Jesus från Nasaret. Jesus som under påsken kommer att tillfångatas, torteras och dödas på ett kors. För vår skull, för att Gud älskar oss och vill att vi ska få leva!

Men det finns också fler viktiga perspektiv om vad det betyder att vara en god förälder: om jag i predikstolen menar att Gud är den GODA förälder, så behöver vi också titta närmare på vad som är att vara en god förälder.

Jag skulle dela upp det goda föräldraskapet i 3 delar.

1. Rena kärleken: Jag älskar dig för att du är du, precis som du är!
Att vilja det allra bästa, trygghet, närhet, liv.

2. Regler: Ett barn behöver trygghet och ramar för att kunna växa upp och bli en trygg människa. Trygga människor behöver inte slå på andra för att känna sig bättre. Dessutom behöver vi vara trygga för att kunna ta ansvar,

Vi har inte regler för att vara elak, utan av omsorg.

En god förälder visar barnet respekt, man kränker inte och slår inte. Utan dina tankar, din vilja och dina drömmar är viktiga och värda att lyssnas på och tas på allvar.

Låt den du älskar få pröva sina vingar, en dag så flyger din älskade rätt. Vill du bli respekterad av din avbild, får du visa din avbild respekt. Afzelius

Så om detta är 3 perspektiv på den goda föräldern, vad säger det oss då om Gud:

1. Gud älskar oss precis som vi är.
Vi behöver inte ändra på oss för att Gud ska älska oss mer.
Vi duger som vi är.

2. Gud har gett oss bud/regler, inte för att han är sträng och elak, utan för att vi behöver det för att bli trygga.
Vi behöver en ram att växa inom, förutom de 10 buden, så sa Jesus så här: ett nytt bud ger jag er, att ni ska älska varandra, såsom jag har älskat er! Bara om vi är trygga kan vi ta ansvar för oss själva och varandra.

3.Jag tror Gud visar oss respekt: Gud tvingar oss inte att tro på honom. Vi får välja själva! Och det är så, tänker jag, därför att Gud tar våra tankar, vår vilja och våra drömmar på allvar!
Så, vad är det för kärlek som Gud älskar oss med? Jag tror att den goda föräldrakärleken är en av de bästa bilderna av Guds kärlek.

Det är en kärlek som säger: ni är mina barn, jag vill inte att era liv ska hotas och vara i mörker. Det är den kärlek som säger: jag älskar dig som du är, den kärlek som ger oss trygget, den kärlek som visar oss respekt som de fria människor vi är.

Men framförallt så är Guds kärlek, den kärlek som är beredd att dö, för att rädda sina barn, och ge oss liv, som är Guds kärlek!"

7 sanningar om mig

2008-01-24T12:48:00.000-08:00

Utmaningar är till för att antas - here we go:

1. Har helt fastnat i det nya playstationspelet guitar hero - och precis lyckats ta mig upp på medelnivå.

2. Jobbar som barn och ungdomspräst men har ingen stark längtan efter egna barn. Det verkar mest omständigt och jobbigt att ta hand om dom.

3. Har en sjuklig fobi för hajar.

4. Blir alltid gråtmild när "Guds Son en gång i morgonglans" sjungs på Domsöndagen.

5. Om man kommer hem till mig och undersöker min och makens skivsamling kommer ni till er förvåning att hitta bl.a. Slayer - Hell awaits. Iron Maiden - Fear of the dark. Marilyn Manson - Anti Christ superstar och Type o Negative - October rust.

6. Kan inte gå förbi ett skyltfönster utan att snegla på mig själv.

7. Gillar att skriva listor och tycker nog att detta med ordning och regler är allt i genom postivit för den något skröpliga mänskliga kraktären.

Man är väl bara människa? *ler stort"

"Det prästvigs för få män i kyrkan" eller???

2008-01-21T11:39:00.000-08:00

Allt som ofta får man höra att det prästvigs då få män i vår kyrka. Att det börjar bli ett problem, men frågan är, hur ser siffrorna ut egentligen. I mitt stift, Linköping ser siffrorna ut enligt följande.

Januari 2006 prästvigdes: 5 kvinnor och 2 män

Juni 2006 prästvigdes: 2 kvinnor och 1 man

Juni 2007 prästvigdes: 2 kvinnor och 1 man

Januari 2008 prästvigdes: 3 män

Summa för de två senaste åren: 7 män och 9 kvinnor

Inte så ojämt ändå - eller???

Dessutom kan det ju vara intressant att veta att i Linköpings stift är vi en bit över 30% prästvigda kvinnor. Knappast 50 - 50 än, så oron känns aningen obefogad. Kan ju vara intressant att veta att enligt genusforskning så upplever män som grupp att kvinnor som grupp är större än vad den är om den ligger runt 30%. Kan det vara så att kyrkan dras med exakt samma genus problem som resten av samhället??

För i min värld är väl 50-50 något bra, så ser ju världens befolkning ut.

Nytt år och nya erfarenheter

2008-01-15T10:31:00.000-08:00

Jaha - så har man äntligen landat efter Jul och Nyårshelgen. Vilka blev ovanligt trevliga i år (om man bortser från nässelfeber orsakat av pencillin mitt under julnattsmässan).

Var på min väns (och vår vigselpräst Tomas man) prästvigning i Lund i söndags. Som alltid en underbar upplevelse - men inser att jag är allt för präglad av Linköpingsstift för att fullt ut känna mig hemma i Högmässans liturgi i Lund.

Några saker förvånande mig; att kören var så liten. En kör på 10 personer är inte samma partystämning som en kör på 30!

Antje Jackelens var en oerhört god teolog, vilket hon visade i sin predikan. Men blev ändå förvånad över att hon predikade så länge - närmare 15 minuter. Men smaken är som backen =)
En god predikan var det iallfall.

Sen kommer vi till det mest förvånande; i Högmässoagendan stod det TYDLIGT:

"I Lunds domkyrka används gående kommunion med intinktion ( kommunikanten tar emot brödet och doppar det i vinet)."

Stakars liza höll på att få slaganfall - hur tusan kan man bokstavligt "tvinga alla" att doppa brödet i vinet. Det är väl en sak att kommunikanterna erbjuds möjlighet att doppa eller dricka ur kalken. Men att inte få dricka alls??????????? Känner mig berövad från det som är viktigt för mig som kommunikant. Får man göra så?

Nåja - liza rebellen låtsades om som att hon inte sett påbudet utan tog glatt tag i kalken (till den assiterande prästens stora oro) och drack.

Har aldrig mött detta förut - har ni? Ge gärna en respons.

Julnattspredikan

2007-12-23T10:37:00.000-08:00

Det var natt igen, och precis som alla andra nätter innan så satt de där runt elden. Vaktade och lyssnade efter rovdjurens steg i mörkret. Fåren vilade tätt intill varandra. Det var en helt vanlig natt – precis som alla andra nätter. Men den skulle snart bli annorlunda. Himlen kommer snart fyllas av ljus och sång. Herdarna runt elden kommer snart få ett budskap som är fyllt av glädje och hopp för världen och det mänskliga livet.

Så sker det – ljuset lyser upp hela himlen, budet om att världens frälsare är född ges till de första människorna på jorden. Och änglarna sjunger sin eviga lovsång till Gud, livets Gud, världens skapare. Ära åt Gud i Höjden och fred på jorden....

Änglarnas budskap till Herdarna för så länge sedan, är också deras budskap till oss här i denna julnatt. Också vi får ta emot budskapet att världens frälsare är född. Och vi får stämma in i Änglarnas lovsång till Gud, livets Gud, världens skapare.

Det budskap som vi får är stort och fyllt av en oerhörd glädje. Men samtidigt är den också svår att förstå – ja nästan obegriplig. För glädjen om att världens räddare är född, betyder också att vi behöver bli räddade från något. Budskapet i sig berättar att det finns något som bryter ner vår värld och oss själva. Ett mörker som inte vill vika undan. Ett mörker som kväver och bryter ner det liv som Gud skapat; ett liv som från början var skapat att levas i glädje, kärlek och gemenskapen.

Profeten Jesaja säger idag: Natten skall vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkert ser ett stort ljus. Över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram..

Jesaja talar om att natten och mörkret kommer att ge vika. Ett stort ljus ska bryta igenom och stråla för alla människor som lever i mörker.

Världen och vi alla behöver ljuset, det ljus som tränger undan mörkret i oss själva och i världen. Det är min fulla tro att vi behöver ljus för överhuvudtaget kunna leva, och då menar jag inte främst det ljus vi ser med blotta ögat, utan framförallt det ljus vi behöver innuti. Det ljus som är kärlek och värmer det frusna i oss själva.

Vårt självförakt, vår missunsamhet och vår rädsla.

Det ljus som är hopp, som hjälper oss att tro att det goda trots allt kommer att segra. Det hopp som ger oss kraft att orka kämpa för oss själva, våra barn och varandra. Det ljus som tränger undan allt mörker i vår värld och som visar oss vägen i det liv som har getts till oss.

Att vi behöver ljuset, att vi längtar efter ljus, det ser vi i vår kyrka här i natt. Alla ljusen som brinner, i våra bänkrader, i fönstren, på ljusbågen och på altaret. Ljuset, värmen och friden här inne i natt är bilden för vår innersta längtan efter ett liv som genomströmmas av kärlek till oss själva, till andra och till Gud.

Men ljusen här inne, är som jag sa, just en bild för vår längtan. Visst tränger ljusen undan mörkret här inne i vår kyrka, men det är bara för stunden. Det stora ljuset som strålar fram över alla människor som bor i mörkrets land, det är ett annat ljus. Ett ljus som ständigt kämpar mot det mörker som bryter ner glädjen, kärleken och gemenskapen.

Det ljuset strålar klart från Betlehem i natt. Det stora ljuset, är ljuset som stålar från ett litet barn i en krubba. Ett nyfött barn, ett nyfött liv. Det barn som kom att växa upp och själv säga; Jag är världens ljus, den som följer mig ska inte vandra i mörker utan ha livets ljus.

Världens ljus är Jesus Kristus – vår och hela världens frälsare och räddare. I natt får vi möta honom som ett litet barn, lindat i en krubba. Men trots att han är liten har ljuset nu brutit in i världens mörker. Och vi är alla inbjudna att vandra tillsammans med honom och ta emot ljuset som skingrar mörkret i våra egna liv.

Inbjudan räcks till oss här och nu, i brödet och vinet som snart kommer att brytas och delas i gemenskap, får vi ta emot Jesus som är Gud själv.

I det lilla barnet i krubban, i friden i vår gemenskap här i kyrkan. I nattvardens bröd och vin räcker Gud oss sin kärlek, sitt ljus och sin frid och vi får tillsammans med änglarna sjunga vår glädje till Gud, livets Gud och världens ljus.

Uttråkad

2007-12-16T01:38:00.001-08:00

Jepp - måste erkänna att jag tycker aningen synd om mig själv. Har halsfluss och har varit borta från jobbet snart en vecka!! Är så UTTRÅKAD. Inser att jag är en aning skadad som knappt kan vara sjuk utan att sakna jobbet - men så är det.

Det värsta är det dåliga samvetet över att mina kollegor får mer att göra. Men ännu värre är att jag idag missar kontraktsvisitationshögmässan. Jag som länge hade sett fram emot att få höra Dotter Sion sjungen av en 140 personer stark kör i Vårfrukyrkan. *snyft*

Jepp - det är allt lite synd om mig ändå....

Förvaltare??

2007-12-12T23:20:00.000-08:00

Jag och maken satt länge igår och samtalde om klimatfrågorna. Som vi alla (hoppas jag) är medvetna om så kommer nu alarmrapporterna om växthuseffektens härjningar allt oftare. Forskare har varnat oss länge nu - men vi vill inte se, vi vill inte höra. Detta har väl inget med mig att göra??? Va! Varför måste jag förändra något i mitt sätt att leva - fy, vad orättvisst.

Jag blir så trött på människors egoism att jag nästan inte kan andas. För primärt så är miljöförstöringen ett tydligt resultat av synden. Det tillstånd som gör människan självupptagen, egoistisk och avundsjuk. Och ifall det har undgått någon så är det vi i väst + delar av asien som släpper ut absolut mest koldioxid i jordens atmosfär. Men vi vill inte ta ansvar - mycket vill ha mer heter det ju!

På många sätt är det en skam att de flesta av de rikaste länderna i världen också är kristna länder. Vad har hänt med vår förståelse av skapelsen, av människan som förvaltare av skapelsen? Själv anar jag att miljö och kapitalism inte är den bästa kombinationen just nu. Storföretagen; Bil och oljeindustrin lägger stora summor på lobbyister i USA. Allt för att de ska kunna fortsätta använda olja och sälaj bensinbilar. Vinsten är viktigare än en framtid för våra barn. Det är en skam.

Jag är arg, jag är faktiskt rasande. Så frågan är, vad är mitt ansvar som människa? Vad är kyrkans ansvar? Vad kan vi tillsammans göra? För alla oss som tror: BE men kom också ihåg att handla. Vi måste inse att morgondagen kräver uppoffring från oss som lever idag.

Predikan 1:a Advent

2007-12-01T10:36:00.000-08:00

Det finns sällsynta ögonblick i livet.
Ögonblick där allt blir lugnt och stilla.
Ögonblick då man inte vill vara någon annanstans,
än just där man är.
Ögonblick då man upplever total frid.

Det kan vara ögonblick i ensamhet, eller ögonblick som delas i glädje och gemenskap. Oavsett vilket, så tror jag att dessa stunder är både viktiga och värdefulla. De är viktiga eftersom vi som människor behöver stunder av lugn och stillhet. Och de är också värdefulla, eftersom vi inte upplever dessa ögonblick av frid så ofta i våra liv.

Men framförallt tror jag att dessa stunder är viktiga, därför att känslan av frid faktiskt hör ihop med det som är heligt. När vi upplever frid, så är vi också nära det heliga.
När vi upplever frid, så är vi nära Gud själv.

Friden är helig, och Gud är helig. Men vad betyder det? Vad betyder frid och vad betyder det att Gud är helig?

För att förstå vad orden betyder, så kan vi se på dess mottsatser. Frid eller Shalom, som det heter på hebreiska, är också samma sak som fred. Och motsatsen till frid och fred, skulle man kunna säga är ofrid och krig. Samma sak gäller ordet helig. Helig och helhet hör samman, och motsatsen till helig och helhet, är splittring.

Ära åt Gud i höjden och frid på jorden, så sa änglarna till Herdarna på julnatten. Änglarna förde fram Guds önskan om frid och fred på jorden för alla människor. På samma sätt önskar vi ju varandra Herrens frid, eller Guds frid, till varandra innan nattvarden. Varför är den här hälsningen viktig? Varför önskar Gud frid på jorden?

Självklart därför att vi bär på ofrid och splittring i oss själva. Därför att världen är drabbad av krig och splittring mellan folk och länder.

Det är så mycket som splittrar oss människor inuti. Det är många krafter som drar i oss åt olika håll. Vad vill jag? Vem är jag? Hur vill jag leva mitt liv? Vad är viktigt?

Ibland brukar jag tänka att mitt eget och andras inre är som Sveriges riksdag. Där inne ryms mängder av olika viljor och åsikter som drar åt olika håll – och som aldrig når full enighet. Här inne finns det en rad ouppklarade frågor som maler runt, runt och som ständigt bordläggs utan att hitta en lösning.

Och lyfter vi blicken från oss själva så ser vi ju att det är på samma sätt i vår värld. Vår värld består av mängder av olika länder, folk, ideologier och religioner som drar åt olika håll. Det finns en rad olika viljor, och ofta blir det till så starka krafter att krig och splittring utbryter. Följderna är alltid brutala – i krigets spår följer alltid lidande och död. För det finns inga krig utan lidande människor, det kan inte finnas krig utan död. En del konflikter maler på utan sikte på en lösning. År efter år ser vi hur splittringen mellan Israel och Palestina skapar lidande och nöd.
Friden och freden, Guds Shalom, tycks oerhört långt borta.

Det är viktigt att vi som människor orkar och vågar se vår egen och världens ofrid och splittring. Vågar vi inte se den så kan vi inte heller se vår längtan och vårt behov av frid och fred, helhet och helighet. Och jag tror att vi människor behöver längta, vi behöver längta efter friden och heligheten för att våga närma oss den.
I dag, när Jesus rider in på en åsna i Jerusalem så är han den som kommer med budskap om frid till oss. När Gud väljer att bli människa, i Jesus Kristus, så gör Gud sin längtan och önskan om frid synlig för oss.

Kristus kom för att göra världen hel. Han tog hela världens och varje människas ofrid och splittring på sig. Kristus lät all världens ondska genomborra sitt hjärta när han dog på korset.

Men om nu Kristus genom sin död på korset, gjort världen hel och öppnat vägen för oss till Gud. Hur kommer det sig att världen och vi själva fortfarande kämpar med krig, lidande och splittring?

Därför att vi måste börja med oss själva, vi måste ta vår egen längtan på allvar. Guds frid börjar i våra egna hjärtan. Precis som ofriden börjar i våra egna hjärtan. Ofriden har sin grund i avundsjukan, ofriden börjar när vi inte vill ha med varandra att göra, och så sprider den sig som ringar på vattnet.

Det är därför allt fredsarbete också måste börja i hjärtat hos oss själva. För den som önskar en annan människa frid, säger också; du har inget att frukta av mig, jag vill dig inget illa. Och det är då som vi också hindrar splittring och gör helhet möjlig.

I dag, när Jesus rider in på en åsna i Jerusalem så är han den som kommer med budskap om frid till oss. Om vi vågar öppna våra hjärtan och ta emot Kristus, hans fred och frid, då är vi också nära det heliga. Då är vi nära Gud själv.

Flytt

2007-11-19T08:31:00.000-08:00

VARFÖR är det så hemskt att flytta???
Står för tillfället i en upp och nervänd lägenhet. Kartonger överallt och även om jag tycker mig ha diskat och packat mängder porslin så tar det aldrig slut...

För övrigt så är jag mycket glad. Ledde en väldigt fin familjegudstjänst i Normlösa kyrka i söndags. Stor uppslutning och en väldigt positiv atmosfär. Barnkören var som vanligt toppen och inget gör mig gladare än när nyfikna barnröster hörs. Tänk om det kunde vara så varje söndag. Unga och gamla, män och kvinnor som samlas i gemenskap med varandra och Kristus.

För övrigt har barn en speciell blick för det heliga. Församlingsprästen (jag) träffade barnkören för att berätta om nattvarden.

P Ni vet, Jesus älskar ju oss väldigt mycket. Och när man älskar någon vill man visa det.
Men vi kan ju inte se Jesus för att han är hos "pappa" Gud i himlen -
så därför kommer han nära oss i brödet och vinet.

5-årig flicka i kören: Men Liza, Jesus är inte alls osynlig. Han står bakom dig precis nu!

Tänk den som fick vara barn igen!

Over and out!

Hemma

2007-11-04T05:31:00.000-08:00

Hemkommen från Prag, mycket glad och väldigt förkyld.

Hoppas och tror att ungdomarna är nöjda och ber att de fått med sig nya erfarenheter och nya perspektiv på ledarskap och kristen tro. Nåja, man vill så mycket för dom men det är svårt att veta var och hur saker landar. Ett ok att leva med antar jag???

Nu ska jag vara hemma några dagar och kurera mig - sen närmar sig Advent...Sweet.

Liza

Livet som ungdomspräst

2007-10-25T13:28:00.000-07:00

Livet som ungdomspräst är verkligen intressant, superjobbigt, spännande och utmanade på samma gång *pust*

I helgen var i iväg med våra 24 konfirmander och 6 ungdomsledare till Gransnäs ungdomsgård på läger. "Fullt ös medvetslös" - är verkligen ingen överdrift... Blev på många sätt ett jättebra läger och ungdomarna verkade väldigt nöjda och glada.

I veckan har det varit några dagar att pusta - men nu är det bara att försöka ladda om. På söndag drar jag och herden till Prag 6 dagar med våra unga ledare på ledarskapsutbildning. Mycket att tänka på när man ska åka utomlands med 12 tonåringar. Känns både lite läskigt men också spännande - måste bara försöka kurera mig från min förkylning som jag typiskt nog dragit på mig *suck*

Nu kanske ni undrar varför jag skriver om "allt" jag gjort på senaste tiden - och nej det är inte för att visa upp mig på styva linan, utan därför att det börjar bli tydligt för mig varför så många anställda i vår kyrka drar sig för att arbeta med ungdomar. DET TAR TID - det är mycket läger, kvällar och helger. Tjat och gnat om regler och gränser... Men på nå´t mystiskt sätt så är det värt allt??? Vet inte varför? Kanske beror det på att jag själv växte upp i en församling med engagerade vuxna och ärligt så vet jag inte hur mina tonår varit om jag inte haft min församling som "andra hem", och utan de relationerna så vet jag inte heller om jag haft en växtplats för min egen tro. Kanske är det en drivkraft att ge något tillbaka???

Nåja, nu är det bara att packa och be för Pragresan.

Pax

Vigselrätten

2007-09-27T11:10:00.001-07:00

Jaha, så var debatten igång i vår älskade kyrka. Jag har väntat på detta sen jag var med och lyssnade på plenadebatterna i kyrkomötet 2005.

Den stora frågan är alltså om kyrkan ska behålla sin vigselrätt eller inte. Detta är ingen enkel fråga, för det berör både tradition och teologi. Lägren är delade och det är inte så enkelt att de "konservativa" är i ett läger och de "liberala" i ett annat. Detta på grund av att man kan tolka vigselrätten på olika sätt.

Själv så ser jag helst att kyrkan förlorar sin vigselrätt. Det är det enda självklara för en kyrka som kämpar med att hitta sin identitet som trossamfund igen. Äktenskapet är för mig en borgerlig insitiution - som primärt rör det världsliga regementet. Ett äktenskap handlar om juridiska rättigheter och skyldigheter i samhällets mening. Jag tror att vi som kyrka fria från vigselrätten får en större frihet att debattera och utveckla den kristna äktenskapsteologin. Vad betyder det egentligen att få sitt äktenskap välsignat av Gud. Vad menar vi att ett kristet äktenskap är? För min del önskar jag givetvis att svenska kyrkan ska komma fram till att ett kristet äktenskap handlar om trohet, ömsesidighet och jämlikhet - oavsett om det är ett hetro eller homosexuellt äktenskap/partnerskap.

Jag är fortfarande förvånad över att vi i kyrkan har lagt så många år av debatt kring äktenskap som främst en reproduktiv insitiution. Det berör ju så mycket mer än det - visst jag håller med om att det till en viss del handlar om barnens trygghet. MEN varför har vi då inte öppet i kyrkan tagit avstånd från t.ex. kvinnomisshandel. Är det något som verkligen gör livet otryggt för ett barn så är det när ena föräldern blir förnedrad och slagen av den andra föräldern. Till detta kommer också hela den komlicerade frågan om missburk av olika slag.

Detta skulle jag vilja se att kyrkan vågade ta i. Fram med liken ur garderobe - våga se hur kyrkan i historien bidragit till kvinnors ofrihet och underodning med hjälp av bibeln som maktmedel. Lyft fram ur ljuset - ta i misstagen och kom framåt. Låt oss nu ta chansen och visa varför människor bör tolka sin samlevnad ur en kristen nästankärlek princip! Att ett kristet äktenskap välsignat av Gud - handlar om ömsesidigt tjänande, ansvarstagande, respekt, kärlek, trohet och JÄMLIKHET.

Men anar väl att vi som vanligt kommer schabbla bort det hela när rösterna skalla: Äktenskapet endast för man och kvinna.

Over and out!

Bön om förlåtelse

2007-09-19T07:47:00.000-07:00

Håller på att arbeta med min församlings veckomässa. Insåg att det inte fanns så många bra böner om förlåtelse. Så jag gjorde ett eget försök. För mig är det viktigt att bönen om förlåtelse är tydlig och visar vad det handlar om. Jag lägger ut den här på min blogg, om någon vill använda den får ni gärna det. Men maila gärna och berätta vem du/ni är först.

Liza.Hagberg@gmail.com

Gud, här står jag inför dig sådan jag är.
Skapad till din avbild, alltid älskad av dig.
Trots det har jag vänt mig bort från dig.
I min bortvändhet har jag hindrat din
vilja från att ske; i mitt liv, i andras liv.
Därför ber jag dig:
Hjälp mig att vända tillbaka och lita på
din förlåtelse,
för Jesu Kristi skull.

Evighetshopp!

2007-09-17T08:00:00.001-07:00

Py bäckmans, Stad i ljus, är en fantastisk bild för det kristna
hoppet om ett liv som aldrig dör.

Min resa var mot solen  
långt bortom alla slutna rum
där allting är oändligt  
och alla gränser har för evigt suddats ut

Jag ville se mirakler 
och höra ord som föder liv 
bli buren av en styrka 
som bara växer när jag anat mitt motiv

Stad i ljus  
i ett land utan namn 
ge mig liv  
där allting föds på nytt 

Och så när allt förändras 
när tiden inte längre finns 
då ser jag oss tillsammans 
och då är resans slut det enda som vi minns

Stad i ljus  
i ett land utan namn 
ge mig liv  
där allting föds på nytt 
stad i ljus   
i ett land utan namn 
ge, ge mig liv   
där allting föds på nytt

Dialogens växtkraft

2007-08-25T14:15:00.000-07:00

Varför är det alltid så arbetssamt att komma in i nya tankeprocesser. Så mycket enklare det skulle vara om man bara kunde driva exakt samma linje hela tiden. Men så fungerar ju inte livet. Livet i sig är förändring - "från död till liv". I möte och dialog med andra människor så utmanas ens tankar och perspektiv på livet och tron. Jag tror att det alltid är något gott - men det är jobbigt, så jag förstår också varför många också gör sitt absolut bästa att undvika dialog. Så mycket enklare att se till att omge sig med människor som tror, tänker och tycker som jag - då utmanas ingenting. Det är tryggt - men stagnerande.

Hur kommer det sig att jag funderar över detta? Efter 3 dagar av föreläsningar och samtal med svenska och ungerska prästkollegor, just med tema dialog och möte med "den andre", så har många nya tankeprocesser satt igång. Som sagt spännande men arbetsamt.
Trots det känner jag en djup tacksamhet att livet själv tvingar till förändring.

Det verkar stämma

2007-08-22T01:41:00.000-07:00

What's your theological worldview?

You scored as a Neo orthodox

You are neo-orthodox. You reject the human-centredness and scepticism of liberal theology, but neither do you go to the other extreme and make the Bible the central issue for faith. You believe that Christ is God's most important revelation to humanity, and the Trinity is hugely important in your theology. The Bible is also important because it points us to the revelation of Christ. You are influenced by Karl Barth and P T Forsyth.

Neo orthodox

79%

Evangelical Holiness/Wesleyan

71%

Reformed Evangelical

64%

Emergent/Postmodern

61%

Roman Catholic

61%

Classical Liberal

39%

Charismatic/Pentecostal

36%

Modern Liberal

32%

Fundamentalist

Tro och liv

2007-08-19T10:20:00.000-07:00

Jaha, så kom temat tro och liv. Jag brottas alltid mycket med dessa texter. För jag vill verkligen inte hamna i gärningslära, men samtidigt så måste vi ju också våga ta i att vår tro bör få konsekvenser i vårt eget liv. Vet inte om jag lyckades (kanske med Guds hjälp), men fick en del fina samtal efteråt.

I vår kyrka idag så är vi enligt min mening lite fega när det handlar om att våga tala om mänskligt ansvar och framförallt kristet ansvar.

Jag tror att detta beror på flera saker. För det första så lever vi i en tid där Gud inte är självklar. Många människor i vårt samhälle i dag har svårt för tanken att det finns en Gud som vi kan ha en personlig relation till, men som vi inte kan se.

För det andra så tänker jag att det här med att ta ansvar för varandra går emot vår individualistiska tidsanda. En tidsanda som hellre lyfter fram ansvaret för mig själv och mitt eget. Att så länge det går bra för mig själv, så spelar det inte så stor roll hur det går för de andra.

För det tredje så har jag genom åren upptäckt att många människor bär på bilder av att tro framförallt handlade om krav – att ha en tro är detsamma som att Gud kräver en massa saker av oss – och om vi inte gör som Gud vill så blir vi straffade. Så egentligen kanske det inte är så konstigt att det är så svårt att tala om mänskligt ansvar utifrån ett kristet perspektiv i dag.

Att det finns fördomar gentemot kristen tro, har givetvis sin grund i att kyrkan genom historien gärna har dikterat till punkt och pricka vad som är rätt och vad som är fel. Allt för ofta har människans ansvar istället fått handla om krav som kommer uppifrån, från kyrkan och från världsliga makthavare. Kristet liv har allt för ofta handlat om att följa en lista med kravfyllda regler – istället för att handla om mänskligt liv.

Att människor under 1900-talet har reagerat emot kyrkan som en moralens väktare – är givetvis något bra. Men det är inte speciellt bra att vi i kyrkan i dag, inte lyckats få fram att tro främst handlar om vad det är att vara människa.

Jag tror nämligen att kristet liv främst handlar om ett förhållningssätt. Tro handlar egentligen främst om hur vi väljer att tolka livet och allt runt omkring oss.

Att ha en tro är framförallt att se på sig själv, andra människor och resten av skapelsen utifrån den inre övertygelsen att det finns en Gud. Det är utifrån detta perspektiv som ansvar hör samman med ett liv i tro. För om vi tror att Gud har skapat världen och att varje människa är Guds avbild så har vi också någonstans accepterat att vi har ett ansvar.

Och det är ju det som Jesus vill lyfta fram i sin liknelse i dag. Vi har ett ansvar att gå ut och arbeta för Guds rike – även om vi inte alltid har lust. Och jag tänker att kanske kan det vara så, att det är när vi upplever frågan som påbud som läggs på oss ovanifrån, som det är så lätt att av rädsla säga ja, jag ska – men sen gör vi ändå inte.

För det är ju också så, att det finns så mycket vi som människor är rädda för.

Vi är rädda för att vi inte duger som vi är.

Vi är rädda för att inte räcka till.

Vi är rädda för att vi inte är värda att älskas som dom vi är.

Vi är rädda att vår tro är för liten.

Men till saken hör ju att vi aldrig kan arbeta för Guds rike av rädsla.
Lika lite som vi kan arbeta för att Gud ska älska oss mer.

För Gud begär inte av oss att vi ska vara någon annan än dem vi är.
Gud kallar oss till att arbeta just med de gåvor och den tro som vi har fått – varken mer eller mindre.

Gud begär inte att vi ska ha en skaffa oss en större tro –
utan Gud vill att vi ska använda den tro vi har.

Och jag anar att det är när vi verkligen på djupet vet att vi är älskade oavsett, som vi också vågar lägga allt det som är oss själva i Guds händer. Det är då som vi vågar öppna våra liv för hans Andes kraft.

För om vi vet oss vara värdefulla och älskade av Gud, så betyder det ju också att alla andra människor är värdefulla och älskade av Gud. Det är då vi går, fast vi inte alltid orkar. Inte för att en auktoritär Gud från ovan kräver det av oss, inte för att Gud ska älska oss mer, utan för att det är det som gör oss mänskliga.

Ett liv i tro handlar inte om en lista med regler och påbud, ett liv i tro handlar om att vara människa tillsammans med alla andra människor. Och det är när vi ser det som Guds rike kan växa fram. Ett rike där, som profeten Amos säger i dag; rätten väller fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström.

6 egendomliga saker om mig

2007-06-29T03:38:00.000-07:00

Jaha, har man blivit "kullad" så har man....

1. Jag har en otroligt stor bank av ointressant kunskap om melodifestivalen.
2. Har en "manliga" förmåga att sitta och stirra rakt ut i luften och inte höra min man som försöker prata med mig.
3. Jag har 2 jättefina tatueringar, en på armen och en på vaden. Ångrar ingenting!
4. Har gjort den hemska upptäckten att jag är en nörd - då jag funderar över Gud och kyrkan minst 80 % av min vakna tid.
5. Min favoritprofet är solklart Jona. Vem har inte suttit och surat under en buske och tyckt att Gud är dum?
6. Har en hemlig (inte så hemlig längre) fantasi om att vara rockstjärna.

En underbar dag!

2007-06-03T09:33:00.002-07:00

Nu har vi gift oss!

Allt blev helt fantastiskt -
och jag är nu "fru" Westerlund.

"När du ser mig, när jag finns i dina ögon,
när du ser att jag finns till.
När du hör mig, när jag är i dina tankar,
när jag kan vara den jag vill.
Då flyger mitt hjärtas fågel,
då stiger den upp mot skyn.
Då svävar den äver markerna och högt över
skogens bryn.
När du ser mig, när jag är i dina tankar.
Då stiger mitt hjärtas fågel upp mot skyn."
M Wiehe

/Liza

Nedräkningen har börjat!

2007-06-01T13:11:00.000-07:00

Så närmar sig dagen med stort D.

Imorgon klockan 16.30 gifter vi oss!

Känns otroligt att vi äntligen kommit hit!

I skrivandets stund så är allt ordnat - kläder, vigselagendor, festprogram och allt annat man tydligen var tvungen att tänka på =)

Nu är det bara att hoppas att solen vill titta fram och att Gud är med oss.

Liza

Konfirmationstal

2007-06-01T13:05:00.000-07:00

Så var årets konfirmander konfirmerade. Detta är något av det jag sa i talet till de 24 nervösa ungdomar som precis blivit utsända i världen med den helige Ande och Guds välsignelse;

"Som konfirmandpräst så ser jag det som en av mina viktigaste uppgifter att visa att kristen tro inte handlar om att man måste vara på ett särskilt sätt. Och att det inte heller handlar om att man måste betee sig på ett visst sätt, för att få kalla sig kristen. Jag tror istället att kristen tro handlar mer om hur vi ser på världen, oss själva och varandra.

Så under veckan som varit så har jag funderat över vilket bibleord jag skulle vilja skicka med er som säger något om detta. Det bibleord som står i era biblar är:

Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.

Det här bibelordet tycker jag rymmer två av de viktigaste sakerna som jag hoppas att ni bär med er från er tid som konfirmander.

Det första är att Gud förustätter en osynlig verklighet. Jag skulle säga att kristen tro är som att sätta på sig ett annat par glasögon – glasögon som gör att man ser världen, sig och andra på ett nytt sätt. Det är att se att världen är mycket större, och rymmer mer djup än det vi egentligen tror oss se. Det är att se en värld som Gud har skapat. Det är att se att livet och varje människa är unik och värdefull just precis som hon är.

Det andra som jag hoppas att ni bär med er, det är att Gud älskar er precis som ni är. Det finns så många röster runt omkring oss på radio och tv som försöker berätta för oss att vi inte duger som vi är. Röster som vill berätta hur vi ska vara, hur vi ska se ut och hur vi ska tänka, för att vi ska vara värda något. Röster som försöker få oss att tro att vi måste prestera för att bli älskade.

Men Guds röst är annorlunda! Gud älskar er, inte för vad ni gör eller för hur ni ser ut. Utan Gud älskar er för att ni är ni. Gud kräver inte att ni ska vara på ett visst sätt, se ut på ett visst sätt eller tänka på ett visst sätt. Gud älskar er precis som ni är!

Så när andra människor får er att tvivla på er själva eller på livet, slå upp ert bibelord och kom ihåg:

Gud är alltid med er, hans kärlek bor redan i er och Gud älskar er precis som ni är."

Kärleksteologi!!!

2007-04-02T05:08:00.000-07:00

Vad längtar vi som människor efter? Vad är det för längtan som driver stor grupp människor att gå så långt att de sätter sig i små båtar och åker över hela Genesarets sjö för att hitta det? Man skulle kanske lätt tro, som några konfirmander sagt till mig, att mitt självklara svar som präst skulle vara Jesus. Och visst, på ett sätt så är det ju faktiskt Jesus som de här människorna letar efter i dagens evangelieberättelse. De letar efter honom, men de söker honom därför att de längtar efter något. De längtar efter något som Jesus har visat att han kan ge dem.

Jesus vet också att dessa människor har en längtan: han säger ju själv till dem ”ni söker efter mig för att ni åt av brödet och blev mätta!”

Jesus har alltså visat dem något, gett dem något som har stillat deras hunger. Som har stillat deras längtan. Så vad är det som dessa människor längtar efter? Vad är det som vi och alla människor längtar efter? Det är min övertygelse att varje människas djupaste längtan, är vår längtan efter mening, äkthet och att vara sann. Jag tror också att det bara finns en väg som leder oss dit, och det är kärlek. Därför kommer min predikan i dag att handla om kärlek.

Det första man måste fråga sig om man vill tala om kärlek är, vad finns det egentligen att säga om kärlek? Ja, det beror ju på, en del av oss kanske skulle säga att kärleken är svårbeskrivlig och därför svår att prata om? Men jag är fullt övertygad om att det finns mycket som behöver sägas om kärlek, och vi som människor behöver också samtala om kärlek. Både om vad kärlek är och vårt behov av kärlek för att kunna leva våra liv meningsfullt och sant.

Det stora problemet med att prata om kärlek i dag, det är att vi i vår kultur är kärleken som begrepp väldigt urholkat. Vi dras med en allt för romantiserad bild av kärlek. När vi ens talar om kärlek eller får se bilder av kärlek så är det genom musik, tv och film. Och då är det oftast den romantiska kärleken som visas. Förälskelsen och allt som rör det komplicerade området i våra liv. I filmens värld så brukar den romantiska kärleken, förälskelsen, alltid drabba människan med storm, utan förvarning och utan logik. Den är helt beroende av känslor, och filmens huvudroller brukar alltid bete sig som slavar under känslan. Det är ju förvisso inte helt fel beskrivit – har man någon gång i sitt liv blivit förälskad, oavsett om känslan blivit besvarad eller inte, så vet vi ju vilken stark kraft det kan vara. Och jag menar inte heller att den romantiska känslan är något negativt.

Däremot tror jag att det blir problem om vi låter den romantiska kärleken, bli bilden för vad kärlek verkligen är. Att utgå ifrån den romantiska bilden av kärlek, gör oss mer förvirrade än upplysta om det som rör vår innersta längtan. Vi blir förvirrade därför att kärleken lätt blir något diffust som vi drabbas av, som ligger utanför vår kontroll.

Jag tror att vi behöver en gemensam karta att utgå ifrån, en gemensam bild för kärlek. För om vi har det så blir det också så mycket enklare att förstå vad det är vi saknar och vad det är vi längtar efter. För att hitta rätt på en karta, så behöver vi veta vad det är som är utgångspunkten. Och utgångspunkten bör vara en gemensam beskrivning av vad som ryms i ordet kärlek.

Det finns en psykolog som heter Erich Fromm, som har gjort en definition av ordet kärlek. Han skriver mycket enkelt så här:

”Kärleken är vad kärleken gör.” Kärleken är vad kärleken gör! Kärlek hör ihop med vilja. Kärleken är vår avsikt och vårt sätt att handla. Vi är inte tvungna att älska, kärleken är inte något flummigt romantiskt lyckorus, utan kärlek som livshållning är något som vi väljer. Och kärlek hör också helt samman med ord som tillgivenhet, omtanke, erkännande, respekt, engagemang och tillit. Om detta inte finns, så är det inte kärlek! Kärlek är vad kärlek gör!

Vi som kristna kan t.ex. inte hävda att Gud är kärlek och i samma andetag säga (som pastor Åke Green) att homosexuella är en cancersvulst på samhällskroppen.
Vi som kristna kan inte bekänna att Gud är kärlek, för att sedan gå hem och kränka och misshandla vår partner. Kärleken är vad kärleken gör. Gör vi inte kärlek är det inte kärlek.

Kärlek är helt enkelt en grundhållning, ett sätt att närma sig livet både vårt eget liv och andras
liv. Att välja att ha kärlek som grundhållning det är att ha en utgångspunk på kartan, så att vi kan börja vår vandring mot att bli mer sanna som människa.

Nu kanske en del av er tycker att jag gör det hela lite enkelt: så lätt är det ju faktiskt inte att bara ändra sin grundhållning. Och saken är den: att det är inte enkelt. Som människor så förändras vi ju inte bara från den ena dagen till den andra. Men det betyder inte att vi inte kan försöka. Vi kan ju t.ex. bli bra på att spela fotboll eller gitarr om vi inte börjar öva – och i övningen utsätter oss för risken att misslyckas. Vi behöver helt enkelt våga försöka och vi behöver ha förebilder som hjälper oss att se vad det är att leva ett liv som grundar sig i kärlek.

Och som kristna är den främsta förebilden vi har, Gud själv. Eftersom Gud är kärlek. I Jesus Kristus har vi en förebild, någon vi kan lära oss av, någon som visar oss vad det innebär att leva i kärlek och därigenom leva ett sant mänskligt liv.

Gud har lyckats skapa de perfekta förutsättningarna för vårt lärande av kärlek. Gud kräver inte att vi ska älska för att han ska älska oss tillbaka. Guds kärlek till oss är utan krav! Gud vill att vi ska öva oss i att älska för vår egen skull.

Han har valt att bli människa, och visa för oss vad det är att leva i kärlek. Så att vi har en förebild i Jesus Kristus. Gud vet att vi kommer misslyckas i våra stapplande försök, men han förlåter oss ständigt. Han reser oss upp och säger: Ok, det här försöket blev inte jättebra – men det är glömt, res dig upp och försök igen.

Han ger oss sin heliga andes kraft, för att ge oss kraft, hopp och mod att orka fortsätta kämpa.

Lärjungarna frågar Jesus: Vad ska vi göra för att utföra Guds verk? Jesus svarar då: Detta är Guds verk, att ni tror på honom som han har sänt. Tro på mig, lita på mig, följ mig! Vågar vi ta det första vacklande steget – så har Gud redan börjat sitt verk i oss.
Då bidrar vi till att vara med och bygga Guds rike på jorden.
Då börjar vi den vandring som sakta kan forma oss till att bli en sanna människor.
Men inte som ett krav från Gud, utan som ett erbjudande.

Gudstjänst för alla

2007-02-05T13:28:00.000-08:00

Såg en intressant artikel i svenska kyrkans tidning. Mycket av det jag anat stod med där. Unga människor väljer att konfirmera sig oberoende av föräldrarnas tro. Argumenten tradition och presenter är inte lika starka längre. Dessutom visade den religionssociologiska undersökningen att ungdomarnas liv inte alltid är integrerat i den övriga församlinges liv. För mig blir detta en viktig fråga. Vi lever ju redan i ett samhälle som är allt för ålderssegregerat. Hur kan vi som kyrka bli en mötesplats för människor i alla åldrar?

Ett viktigt steg bör ju vara hur vi tänker och bygger gudstjänst. Känner alla åldrar sig hemma i vår gudstjänst? Får alla åldrar vara med och "göra"?
Tänk vad härligt att höra en 15 åring läsa dagens episteltext, eller att församlingens 10-12 åringar leder församlingens förbön!

Det oroväckande var den stora grupp som "hängde" löst i kyrkan. Som på ett plan kännde sig hemma i gemenskapen och i aktiviteterna men som inte fick den nödvändiga fördjupning av kristen tro... Det har länge varit något jag har funderat över. Hur möter vi detta hos t.ex. alla våra konfirmandassistenter? Jag tror vi behöver ser mer av: Forum för tankar och samtal för unga människor. Vi behöver också bli bättre på att erbjuda bibelstudium och vi som är präster bör fundera över hur vi predikar. Vilket språk använder vi? Vilka bilder? Men visst, nu är det säkert flera av er som läser detta som opponerar sig - predikan är ingen undervisning! Predikan är förkunnelse av evangelium!

Men varför kan det inte vara både och? Jag bara ställer fråga...

I går blev jag välkomnad i mitt nya pastorat i skänninge. Har nog inte riktigt landat än, men det tar sig och jag känner mig riktigt positiv! Det är ett härligt arbetslag och så många oerhört vackra kyrkor. Ser fram emot att leda gudstjänst i dem alla.

KOM!

2007-01-09T06:36:00.000-08:00

Uppenbarelseboken 22:16-17

”Jag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna. Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.”
Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det skall säga ”Kom!”. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.

Kom! Det kan uppfattas som en uppmaning, men kanske ordet Kom, snarare kan ses som en inbjudan. Väl-kom-men brukar vi säga, när vi får besök. Välkommen in, vad roligt att du är här.

Välkomna till…så brukar vi också skriva på inbjudningskort. Välkomna att närvara vid vigseln mellan…
Välkomna på födelsedagskalas!

Vi får hälsa varandra välkomna: säger vi också varje söndag här i våra församlingar. Vi får hälsa varandra välkomna till gudstjänst.

Texten jag läste förut är hämtad från uppenbarelseboken. Johannes språk är inte helt enkelt att förstå. Men när jag satt och tittade på den så fick jag en bild framför mig. Texten började mer och mer se ut som ett inbjudningskort!

Till alla som längtar och är tröstiga!
Välkomna hit! Här får alla som vill dricka av livets vatten!

Tänk vad härligt att få ett sådant inbjudningskort. Men vem är det som bjuder in? Johannes skriver att det är Anden och bruden som välkomnar. Anden, Guds Ande: livgivaren. ”Anden blåser dit den vill.” Inbjudan kan alltså nå dit vi inte når, nå dom som vi inte trodde skulle bli bjudna.

Men den andra, Bruden. Vem är det? Bruden är Johannes bild för församlingen. Bruden är alltså vi! Tillsammans med Anden är det vi som har i uppgift att bjuda in dom som är törstiga.
Gör vi det? Bjuder vi in? Ropar vi tillsammans med Anden, Kom! Kom och drick av livets källa. Och låter vi den som kommer och vill dricka fritt av livets vatten? Eller har vi satt upp murar, plakat som säger: Behörig har inte tillträde!?

Det är en ganska vass fråga, men den måste ändå ställas. Har vi murar i vår kyrka. Murar som hindrar människor som är törstiga från att dricka av livets vatten. Har vi i vår församling murar som hindrar människor som längtar att möta Jesus Kristus. Vad är det för murar i så fall. Vilka murar finns i vår vardagliga verksamhet? Vilka murar har vi runt nattvardsbordet?

Och kanske den allra viktigaste frågan. Varför sätter vi upp murar? Vad är det vi är rädda för? Att alla få vara med? Och vad är muren byggd av? Kanske omsorg? Kanske rädsla?

Texten vi har fått höra i idag är trots allt ganska tydlig tycker jag. Som församling är det inte vår uppgift att bygga murar, det är vår uppgift att skicka ut inbjudningar! Och visst är det en roligare uppgift att skicka ut inbjudningar än att vara ordningspolis. Välkomna hit!
Här får alla som vill fritt dricka av livets vatten.

Gott nytt år!

2007-01-08T05:40:00.000-08:00

Så har det hänt, nytt år, 2007 för att vara exakt. I går blev jag avtackad av min adjunkts församling. Känns lite vemodigt för att det har verkligen varit ett fantasiskt år på många sätt. Men livet går vidare och den 16 januari börjar jag som vik.komminister i skänninge pastorat. (hemsidan är inget vidare - måste ta tag i det!)Känns både nervöst och spännande på samma gång.

/Liza

Ett glädjebud är oss sänt

2006-11-11T05:53:00.000-08:00

Det finns en reklam som går på tv just nu. I reklamen får vi möta en kvinna. Hennes hår ligger perfekt, hennes leende är perfekt, hennes kläder är perfekta. Hon utstrålar perfektion. Hon ser rakt på oss igenom tv-rutan, och säger ungefär så här: vill du ha: det perfekta huset, den perfekta bilen till ditt perfekta hus? Kanske vill du ha de perfekta böckerna att lägga på ditt perfekta rumsbord, så att dina perfekta vänner kan se att du har ett perfekt liv? Sen kommer en bild upp på ett Mastercard kort.

Det perfekta livet kan köpas för pengar. Det finns inom räckhåll för dig! Yta, putsa yta. Överallt dränks vi av röster som förkunnar budskapet om det perfekta livet, den perfekta ytan. Det sköljer över oss så starkt att vi inte kan värja oss. Till slut tror vi att vi vill ha det, till slut tror vi att det är viktigt. Om jag bara hade… så åker vi till Ikea och dom stora varuhusen. Där handlar vi det vi ska till våra perfekta liv. Mitt liv, mina saker, min rätt.

Jo, jag vet. Jag tar i lite. Men samtidigt så är det ju faktiskt så här vårt konsumtionssamhälle ser ut. Det är detta budskap som hamras in i oss. Rösterna som förkunnar budskapet om att vi inte ska vara nöjda, vare sig med det vi har eller dom vi är. Det finns alltid en liten svaghet som kan förbättras och bytas ut. Om jag bara ägde detta, eller såg ut så här så skulle människor se att jag är värd något. Rösterna fortsätter ropa ut sitt budskap och vi fortsätter vår jakt på det perfekta, och i den jakten kröker vi oss allt mer in i oss själva.
Mitt liv, mina saker, min rätt.

Men mitt i detta brus av röster, så finns det en annan röst som talar till oss. En röst som susar igenom tid och rum. En röst som förkunnar ett annat budskap. Ett budskap om frihet från självupptagenhetens bojor.

Lyft blicken! säger den.
Lyft blicken och se människan.
Lyft blicken. Här är jag.

Räddningen för oss ligger i detta enkla, att vi lyfter blicken. Frälsningen är att skifta seende. Att lyfta blicken från mig själv och rikta min blick mot Kristus. Den sanna människan. Han vars hela liv var till för andra, för oss.

Följ mig, säger Jesus. Vandra tillsammans med mig, lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta. Ett liv tillsammans med Jesus Kristus, är inte vägen mot det perfekta liv, men det är att välja att vandra på den väg som hjälper oss att bli sanna människor.
Och ett sant liv är att möta Kristi blick och veta mig vara sedd och älskad, precis som jag är. Att jag inte behöver putsa yta för att vara värd något. Ett sant liv är att träna mig i att se min nästa, att se att det är allas liv, allas saker, allas rätt.

Tambirai! Fröjda dig! Fröjda dig! Så sjöng vi tillsammans förut, ett glädjebud är oss sänt.
Det sanna livet kan inte köpas för pengar.
Det sanna livet får vi ta emot gratis, i tro.

Advent (lite för tidigt)

2006-11-09T04:00:00.000-08:00

Fick förmånen att skriva några ord inför vårt kyrkblads adventsnummer.

”Jag är världens ljus”

Sitter på mitt rum och tittar ut genom fönstret. Vintern är här. Snön har lagt sig som ett täckte över marken, kylan biter i kinderna i väntan på morgonbussen. Mörkret har tagit sitt grepp över dagens ljusa timmar.

Kanske får jag vintertiden att låta aningen dyster, men jag får lov att erkänna att vintern aldrig varit min favorit årstid. Det är mörkret och kylan jag har svårast med. Den där kylan som biter tag och som får en att tro att man aldrig mer kan bli varm. Mörkret som bara växer tills det att det är mörkt klockan 3 på eftermiddagen.

Kanske är det därför jag av alla kristna högtider älskar adventstiden mest. När det är som allra mörkast i vårt land kommer advent med ljus och värme. I mörkret får vi tända ljus som lyser upp våra hem. Överallt lyser adventsstjärnor och adventsljusstakar i fönstren.
Jag får alltid känslan av att de lyser i våra fönster som en samlad protest mot mörkrets övertag. Kanske är alla ljus vi tänder också en påminnelse om att mörkret inte har sista ordet?

I advent får vi också samlas i våra kyrkor. De välkända och älskade psalmerna ljuder: ”Bered en väg för Herran”. Varje advent rider Jesus in i Jerusalem på ett åsnesto. Varje advent får vi jubla: ”Hosianna Davids son! Välsignad vare han som kommer i herrens namn.”

I en värld fylld av mörker får vi jubla över ljuset och hoppets ankomst. ”Jag är världens ljus” säger Jesus. Som en protest mot mörkrets övertag rider världens ljus in i Jerusalem. En evig påminnelse för oss att mörkret inte har sista ordet.

Se, stjärnorna i mörka fönster
adventsstjärnor vart man ser.
Är himmelen här mitt ibland oss?
Har himmelen kommit ner?

Jag vill att en stjärna lyser
i mig, i mitt mörka hus
att många ska välkomna ljuset
och själva bli världens ljus.

(ur bönboken tradition och liv.)

Mycket som har hänt sen sist.

2006-10-18T12:27:00.000-07:00

Oj vad tiden har sprungit iväg. Mycket att göra med det mesta men som jag har tur att mitt jobb är skoj och meningsfullt. Har mässa för små och stora på söndag - tema "trons kraft". Har funderingar som inkluderar:

Ett tyghjärta
Röda rosor
En vigselring
Kalk och patén

Samt 100 st chockladguldpengar.... någon som kan gissa vad jag vill berätta om för barnen?? =)
(en liten hint: Delande är en kärlekshandling)

Mycket har hänt sedan sist jag skrev, vi har ju bl.a. fått får första kvinnliga biskop sedan sv.kyrkan skildes från staten. Jag kan bara säga hipp hipp HURRA!!!

Dessutom har Växjö valt en ny Biskop, Thidevall, som jag inte vet något om egentligen. Vi får väl hoppas att det blir bra.

Såg också att Sidenvall & co har ordnat med ny prästdeklaration. Denna gång det föreslagna beslutet om kyrkogemenskap mellan sv.kyrkan och missionskyrkan. Jag är inte förvånad att den romerskkatolsk-anglikanska högkyrkligheten känner sig rädda. Både deras ämbets och nattvads teologi blir ju hotad. För min del är det annat än det som bekymmrar lite och det är snarare församlingssyn. Som folkkyrklig där jag ser dopet som församlingsgrundande är jag orolig för hur det kommer gå ihop med den mer frikyrkliga bekännelsegrundade församlingssynen. Men att präst/pastor primärt är en ordningsfråga och att nattvarden både kan vara vårt största mysterium och en symbolhandling det är inte så svårt för mig att få ihop.

Sen är det ju detta med dopsynen. Men vi döper ju själva både barn och vuxna i vår kyrka och vad jag har förstått så betyder inte kyrkogemenskapen att vi måste börja med barnvälsignelse - eller att missionskyrkan måste sluta med det.

Vi får väl se vad som händer.

Semester...

2006-09-09T01:57:00.000-07:00

Ahhhh - snart bär det iväg till Grekland! Just nu är det 31 grader varmt och sol!!! Så här är en semesterhälsning från mig till er alla.

Hälsningar Liza

"Cast Away" - 10:e söndagen efter trefaldighet

2006-08-19T05:14:00.000-07:00

Ganska nyligen gick det en film på tv som heter Cast Away, som på svenska ungefär betyder; bort kastad.

Filmen handlar om en man som heter Chuck Noland, han jobbar som chef i den amerikanska budfirman FedEx. Chuck är nästan slaviskt bunden till klockan och ett av det viktigaste i livet är att få buden levererade i tid. Att vara tids effektiv, att ta tillvara på varje sekund och leva i stress är självklart i Chucks liv. Hans livsstil påverkar inte bara honom själv utan också hans fästmö, som kanske inte alltid får så mycket tid med honom som de båda skulle behöva.

Ja, Chuck är bilden av, vad vi skulle kalla, den lyckade människan. Han är framgångsrik i jobbet, han tjänar mycket pengar. Chuck har allt det som man ska ha: ett fint hus, en fin bil och en vacker fru.
Men en dag förändras hela hans liv. På en resa till Malaysia störtar planet och Chuck är den enda som överlever. Han spolas i land på en ö mitt i stilla havet.

Helt ensam på en öde ö, upptäcker han snart att alla de normer och värderingar han tidigare haft, inte är värda något längre. På ön finns varken en klocka att anpassa sig till eller ett vinstmaximerande arbete att hänge sig åt. Chuck får helt och hållet fokusera sig på att överleva. Och Chucks överlevnad handlar inte primärt om det fysiska, han lär sig nämligen rätt snabbt att göra upp eld och göra redskap för att få tag i mat. Den stora utmaningen blir istället själens överlevnad.

Hur överlever en människas själ total ensamhet? Är det ens möjligt? Chuck har ingen annan levande människa på ön, ingen att tala med, ingen att äta med, ingen att fysiskt hålla i. Ensamheten driver honom längre och längre in i honom själv, trots mat och eld så börjar hans livsgnista sakta att slockna. Till slut blir ensamheten så smärtsam att han inte kommer upp, han väljer att ligga kvar inne i sin grotta. För att överleva behöver han en annan människas närhet, vänskap kärlek; och i sin mest desperata situation tar Chuck till det enda redskap han kan för att rädda sig själv. Med hjälp av sin egen fantasi skapar han sig en vän, en kamrat. I grottan får en volleyboll som flutit i land från planet plötsligt liv, han får ögon och mun och ett namn. Chucks nyfunne vän får namnet Wilson.

Berättelsen om Chuck Noland är en berättelse om det mest fundamentala i vår mänskliga existens. Det är en berättelse om mänsklig gemenskap, eller snarare allas vårt behov av gemenskap, att få höra samman.

Och det är precis det som Jesus vill berätta för oss idag, att vi inte klarar oss utan varandra. Jesus vill berätta att vi alla hör ihop, att vi inte klarar oss utan varandra. Utan kärlek och gemenskap så överlever vi inte. Även om vi har allt som vi i vår tid eftersträvar; en bra karriär, fina saker, status. Så betyder detta ingenting om vi inte får leva i kärlek och gemenskap med varandra. Och jag tror också att det är vår främsta kallelse som människor att leva i kärleksfull gemenskap, både med varandra med oss själva och med Gud.

Vi behöver alla tre relationer för att kunna leva ett gott liv, vi behöver alla tre relationer för att kunna leva i sann gemenskap. Om en relation saknas så är det svårt att leva och växa till som människa. Precis som Chuck, förtvinar själen och vissnar utan närhet och gemenskap till andra människor. Och på samma sätt vissnar vi och känner oss borttappade i tillvaron, om vi ignorerar relationen med andra, oss själva och Gud. Vi behöver alla tre för att kunna växa och mogna till levande grenar som ger rik frukt.
Och det som är grunden för alla relationer, det som är grunden för sann gemenskap är kärlek, Guds kärlek. Det enda Jesus säger att vi behöver göra för att mogna och växa till, det enda vi behöver för att förstå helheten och leva i gemenskap är att bli kvar i hans kärlek. Vi behöver inte prestera, vi behöver inte vinstmaximera, vi behöver inte producera för att få höra samman. Vi behöver inte heller vara lika eller tro exakt likadant för att få höra till.

Vår enda uppgift som människor och kristna är att ta till oss det ofattbara: att vi är älskade utan motprestation.
Att bli kvar i Kristi kärlek – att sitta kvar på vinstocken – det är att låta sig uppfyllas av denna insikt och låta den beröra hela vårt jag. Så att vi sedan uppfyllda av Guds kärlek, kan se och finnas till för andra.

Eller med andra ord: att bli kvar i Kristi kärlek det är att våga öppna ögonen och se att vi alla hör samman. Att vi alla är grenar på samma vinstock. Det är att se att mitt liv inte är avskilt från min grannes liv. Att mitt liv inte kan vara avskuret från mig själv och inte heller avskilt från Gud. Att leva infogad i Kristi kärlek är att växa som människa, mogna till och bära rik frukt.

Pilgrim

2006-07-09T11:57:00.000-07:00

För en vecka sedan kom jag hem från en pilgrimsresa till Lisseux i nordvästra frankrike. Det är en resa för stiftets ungdomar tillsammans med biskopen som går av stapeln varje sommar i Linköpings stift.

Jag måste säga att det var en otrolig upplevelse att åka iväg med ca. 260 ungdomar mellan 15-30 + ledare. Mycket buss blev det, och det kanske motsäger pilgrimsidén. Men som tur var så vandrade vi en del också. Att få vara med och dela nya upptäckter och erfarenheter med unga människor är något av det mest fantastiska som finns, enligt min mening.

Men visst, det blev också en hel del stukade fötter, skoskav och värmeblåsor. Men inget som inte lite lindning, skoskavsplåster, kramar och omsorg kunde råda bot på =)

Kanske kan det verka lite "papistiskt"(ler) att åka på pilgrimsresa med ett katolskt helgon som mål. Men samtidigt är det också ett utmärkt tillfälle att hjälpa ungdomar att fundera över sin egen identitet och den världsvida kyrkan.

Jag kan bara säga att jag bär med mig en mycket varm och glad känsla i magen. Många fina minnen och skratt. Jag hoppas verkligen att jag får möjligheten att åka nästa sommar. Och då gärna med en egen ungdomsgrupp att dela livets erfarenheter med.

Pax et bonum
/Liza

H.O.M.O. - citat

2006-06-22T06:49:00.000-07:00

I inledningsordet till Lars Gårdfeldt och Elisabeth ohlson wallins bok H.O.M.O. en helgonkalender står följande, något att tänka på tycker jag i debatten kring synd och sexualitet. Jag rekomenderar boken varmt.

"En gågn berättade du för mig om konfirmationslägret. En lägergård på västkusten. En präst från Halland som visste allt om Guds helighet och vilja. Ni satt samlade på golvet. Det var ett tjugotal ungdomar, däribland du, och så prästen. Ni frick frågan om Guds kärlek. Vill ni leva i Guds kärlek? Den som vill leva i Guds kärlek måste leva ett rent liv, sade prästen. Han lärde er Guds avsikt med skapelsen; att leva i Guds kärlek är att leva som man och hustru. Plötsligt ändrade prästen tonläge. Han hänvisade till en statistisk undersökning: "fem procent av befolkningen är något som kallas för homosexuell. Fem procent är detsamma som var tjugonde person. Det innebär att minst en av er konfirmander är homosexuell."

Prästen var allvarlig nu. Någon av tjejerna fnissade till. Du jocke, tänkte på mammas sömntabletter. Du undrade om det räckte med en ask, eller om du skulle behöva stjäla två ur mammas medicinskåp.

Konfirmationsprästen hade sagt till er att slå upp era biblar och läsa i Tredje Moseboken: "Om en man ligger hos en annan man som man ligger hos en kvinna, så gör de båda en styggelse. De skall straffas med döden, blodskuld vidlåter dem." Du, jocke, tänkte på mammas sömntabletter.

Är det så här de som är emot utlevd homosexualitet vill att det ska bli igen? Skuldbeläggning, ovärdighet. Vad har den här prästens agerande med Jesus Kristus att göra. Jag bara undrar???
Det är så lätt att vi fastnar i att tala om teologi, dogmatik men det handlar om riktiga människor!!! Mina vänner. Gud älskar oss alla. Ingen kan någonsin få mig att tro något annat.

Abort

2006-06-21T01:46:00.000-07:00

Jag har under flera år nu funderat mycket över abortfrågan. Anledningen till att jag funderat mycket över den, och utan att våga skriva om den, är ju för att den är så svår och komlicerad.

Min känslomässiga ståndpunk är följande:

1. Jag är för fri abort. För mig som kvinna handlar det som rätten till min egen kropp och mitt eget liv.

2. Dock tycker jag inte att abort på något sätt är ett preventivmedel! Jag är också av åsikten att aborter i Sverige skulle kunna minskas betydligt.

I Sverige har vi ju egentligen alla förutsättningar att minska aborttalen. Dels för att vi har fri tillgång till preventivmedel - och jag vet de är inte hundra procentiga, men ändå säkrare än inget preventivmedel alls. Dels är det en jämställdhetsfråga. Idag straffas kvinnor av att föda barn i Sverige. Vi diskrimineras på arbetsmarkanden´, vi får sämre löner och deltidsarbetar mer. Med de oddsen är det inte konstigt att kvinnor, med längtan efter att kunna kombinera både yrkesliv och föräldraskap tvekar att kanske gå igenom ytterliggare graviditet och småbarnsår. Linjen att gå här är mer jämställdhet mellan könen, inte mindre. Där föräldraskapet alltid består av två engagerade och närvarande föräldrar. Inte en engagerad och närvarande och en halvhjärtad!

Att jag är för den fria aborten har sin grund i fakta. All forskning visar att frågan om fri abort inte handlar om möjligheten till abort eller inte. Utan rätten till fri abort handlar om säkra aborter istället för osäkra aborter. Bara för att ett land inte har fria aborter så är det ju inte så enkelt att de inte förekommer. Utan de osäkra aborter förekommer i hög utsträckning i dessa länder. Frågan är bara om vi tycker att det är bättre att kvinnor i sin nöd tvingas gå till kvackare med orena verktyg, med risken för att bli påkomna och dömas som brottslingar.

Här finns det givetvis många - och ofta män, som säkerligen tycker att kvinnor får skylla sig själva om de går emot både världslig och moralisk lag och avbryter graviditeten. Men å andra sidan behöver aldrig en man stå inför ett sådant beslut. En man kan med gott samvete ha sex och sedan fly från allt ansvar, det är inte deras liv som behöver förändras för resten av livet för att de "råkade" slarva lite.

Men primärt för mig är detta en fråga om människovärde. Och det som gör det så svårt är ju att jag verkligen tror på varje människas absoluta värde. Likaväl det ofödda barnets som kvinnans. När vi i Sverige diskuterar abort så gör vi det alltid på ett ganska förmätet sätt enligt mitt sätt att se det. Här i sverige skulle vi som sagt kunna minska antalet aborter mycket, eftersom vi har tillgång till rätt redskap. Men för mig är frågan om rätten till fri abort primärt en global kvinnofråga. Och det är en klassfråga. Att som kvinna tvingas leva i ett land där all abort är totalförbjuden, är ett förminskande av kvinnans värde. Att man som kvinna efter t.ex. en våldtäkt, incest eller där hon riskerar sitt liv av att föda barnet, ändå inte får göra abort är ett hån mot hennes absoluta värde. Och när det handlar om moderns hälsa och där det finns flera barn som blir utan förälder så är det bara ett stort hån.

Som kristen hävdar jag ju ständigt att vi har ett fritt val. Vi gör val varje dag. För mig är abort en samhällelig och kvinnlig rättighet. Det är samhälets skyldighet att skydda kvinnors liv och hälsa.

Som kristen menar jag att varje människa får ta ansvar för sina val och sitt handlande och sitt eget samvete inför Gud. Kyrkans uppgift bör vara att stödja kvinnors beslut oavsett och att alltid ha Guds barmhärighet och förlåtelse framför ögonen. Gud känner oss och vet hur vi har det.

Så min ståndpunkt är nog, att i den perfekta världen skulle inte abort ens vara nödvändig. Men vi lever inte i den perfekta världen. Kvinnors liv och hälsa bortprioriteras. Män tar inte ansvar för sitt eget handlande. Alla har inte mat för dagen. Men jag ber att den dagen kommer snart då Gud skapar nya himmlar och en ny jord. Fram tills dess består det världsliga och det andliga regemementet.

Som ni förstår, på min ganska osammanhängande argumentation, så har jag inte tänkt färdigt. Men jag uppmuntrar gärna till en seriös debatt här på min blogg. Jag vill dock betaka mig för färdiga påståenden i linje med: "Abort är mord", "Abort är samma sak som förintelsen", "Kvinnor som gör abort är mördare" etc.

Endast seriösa debattörer, med förståelse för frågans komplexitet gör sig besvär här!

/Liza

Hjälparen kommer.

2006-05-30T06:21:00.000-07:00

Varför behövde de första lärjungarna en Hjälpare? Varför behöver vi som är kristna idag, en Hjälpare?

Jesus säger att det är för att vi inte ska komma på fall. Sedan nämner han allt det som skulle komma att hända de första kristna för nästan två tusen år sedan. Att de skulle bli uteslutna ur synagogorna, och att de skulle bli dödade och missförstådda.

Den intressanta frågan är då, tycker jag, vad det är som Jesus vill att vi inte ska falla ifrån. Något mycket viktigt måste det vara, men också något mycket svårt. Eftersom vi uppenbarligen inte klarar det utan hjälp.

Det romerska riket under 100-talet, då de första lärjungarna levde och verkade, påminde på många sätt om vårt samhälle. För det första så var romarriket ingen enhetlig kultur, utan riket bestod av massa olika språk, filosofier och livsåskådningar. Det var en enda stor kulturell fruktsallad skulle man kunna säga. Dessutom var det oerhört stora skillnader mellan människor. De liksom vi, var oerhört segregerade. Det fanns de som var priveligierade; de som var fria, ägde mark, titlar och därmed makt. Och så fanns det stora flertalet. De som inte var fria, de som inte ägde någon mark, någon titel och därför inte hade någon makt.

De maktlösa var fattiga män, alla kvinnor och barn, och alla hundratusentals slavar. Varken, fattiga, kvinnor, barn eller slavar hade ett eget värde. Dvs. ett värde just för att dom var dom. Som människor var de värdelösa – men som egendom hade de ett värde. Både slavar, kvinnor och barn var den fria, rika mannens egendom. Denna uppdelning mellan att vara fri och att vara ägd, att vara rik och att vara fattig, gjorde givetvis att människor inte umgicks. Man umgicks bara med sin egen grupp. Kvinnor och män möttes mycket sällan, än mindre pratade med varandra. Slavar umgicks såklart inte överhuvudtaget med någon som inte var slav.

Men så plötsligt kommer det en grupp människor, som bryter alla de här kulturella och sociala mönstren. De kallar sig kristna, eller de som följer Kristus. De utmanar genom att träffas i hemmen – och de träffas oavsett tillhörighet. Både slavar och fria, män och kvinnor möts och delar gemenskap. De samtalar ihop. Ber tillsammans och delar måltider. Dessutom gick de ut med mat till de fattiga och sjuka i städernas olika slumområden.
Dessa människor – de som kallar sig Kristna – växer och blir allt fler. Många slavar och kvinnor, men också män dras till gemenskapen. De ger sig själva ett värde: De tillhör ingen annan Herre, de väljer själva: deras enda Herre är Kristus. De ser sig som värdefulla, Guds barn. Gud har användning för dem; för att breda ut Guds rike på jorden.

Men vad brukar hända när människor utan makt plötsligt vänder upp och ner på värderingar. Jo, då blir de som har makt rädda. Då måste det bekämpas med all kraft. Det är då människor börjar hitta på saker om den andra gruppen. En del nidbilder av kristna på den tiden var att eftersom män och kvinnor umgicks tillsammans så måste de givetvis hålla på med massa konstiga sexuella ritualer. Dessutom var kristna kannibaler. De säger det ju själva: att de äter Kristi kropp och blod. Så mycket lättare det är sen, att förfölja och döda. Det går ju bra – eftersom de är så farliga och konstiga!

Om vi vågar och orkar, visst känner vi igen mönstret! Hur ofta har inte kyrkan själv gjort och fortfarande gör, så mot andra grupper; mot judar, mot slavar, mot kvinnor, mot homosexuella.

Makt förmörkar våra ögon - makt gör oss blinda för sanningen. Det är därför vi idag också behöver hjälp. Vi behöver hjälp att se vad som är evangelium! Och vi behöver hjälp att se att utmaningen är den samma för varje generation av kristna. Att leva evangelium, det är att avsäga sig makt. Endast när vi gör det kan vi stå upp för och tillsammans med dom som är maktlösa. Att våga satsa på sann kärlek och gemenskap, det har alltid utmanat människor, det har alltid gjort människor rädda.

Och jag tror att det krävs mycket kraft och mod för att orka våga stå upp för kärleken. Därför är det skönt att veta att vi inte är lämnade ensamma, att vi inte behöver orka allt själva:
Jesus har sänt oss en Hjälpare. Sanningens Ande!

Här jobbar jag!

2006-05-26T07:15:00.000-07:00

Nu när jag jobbat några månader så insåg jag nyligen hur snabbt det går att bli förtjust i kyrkorna där man tjänstgör. I pastoratet där jag är placerad under mitt första år, finns det 3 kyrkor.

Ledbergs kyrka byggd 1851.

Kärna kyrka byggd 1894.

Kaga kyrka byggd på 1100-talet.

Kom gärna och besök någon av kyrkorna ifall ni skulle ha vägarna förbi östergötland!

Lycklig!

2006-05-21T12:09:00.000-07:00

Jag är så glad och lycklig!
Äntligen har jag konfirmerat min första konfirmander! Vilken upplevelse - "mina" ungdomar har plötsligt blivit så stora =) och de var bara så superduktiga allihopa. "SÅ STOLT"

Det finns inget som slår den där känslan när en ung människa uttrycker en egen tanke om livets svåra frågor. Att få slå följe en stund på deras livsväg är ett privilegium (även om man glömmer bort det många gånger under vägens gång), men oj vad tufft det är att släppa dom sen. Kanske en bra träning i föräldraskap????

Ska väl tillägga att förutom den fantastiska konfirmationen - så är det ju givetvis superfräckt att FINLAND vann eurovision!!!! HARD ROCK, HALLELUJA! GO LORDI...(Detta har givetvis inget att göra med mig passion för rock och hårdrock)

Fundering?

2006-04-25T01:05:00.000-07:00

Har funderat lite över Kirkegaards formulering: "Livet är inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som ska upplevas."

En otroligt bra formulering av livets utmaning tycker jag - men det slog mig att om Kirkegaard hade levt idag, undrar om han inte istället hade formulerat det så här ( det väljer åtminstonde jag att göra): "Livet är inte ett projekt som ska genomföras utan en verklighet som ska upplevas."

Eller???

Tillit

2006-04-21T06:57:00.000-07:00

Jesaja 43

Ni är mina vittnen, säger Herren, min tjänare, den som jag har utvalt, för att ni skall få insikt och tro mig, förstå att jag är Gud.
Ingen gud har blivit till före mig, ingen skall komma efter mig.
Jag, jag är Herren, ingen annan än jag kan ge räddning.
Det var jag som förutsade och förkunnade, ingen främmande Gud ibland er. Ni är mina vittnen, säger Herren.
Jag är Gud,
också i framtiden är jag densamme. Ingen kan rycka något ur min hand, det jag gör kan ingen göra om intet.

Några tankar

Som präst har jag många gånger fått frågan: Tror du på Gud? Oftast brukar jag svara JA. Ja, jag tror på Gud. Eller med andra ord, ja jag tror att Gud finns. För det är ju egentligen det som frågan handlar om. Att fråga, tror du på Gud. Är egentligen en fråga om man tror att Gud finns, om Gud existerar.

Att vi frågar så är egentligen inte alls konstigt. Vi lever ju i en tid då allt ska kunna mätas, registreras och bevisas. I vår vetenskapliga och moderna tidsålder måste således frågan om Gud finns, bli en viktig fråga. Därför fastar vi ofta i (också jag) hur man kan bevisa att Gud finns. För många blir idag blir bibelns berättelser och det faktum att vi inte direkt ser Gud, ett bevis på att Gud inte existerar.
Och så fastnar vi lätt i denna fråga. Om Gud finns? Och om han finns hur kan vi veta eller bevisa det?

Men jag tror att frågan egentligen är helt fel ställd. Om inte annat så blir det tydligt i dagens gammaltestamentliga text. Där står det Tro mig! – Inte, tro på mig. Det är en oerhörd skillnad. I texten uppmanas vi att tro Gud, så att vi kan förstå att Gud är Gud.

Så den relevanta frågan är nog egentligen kan jag tro Gud? Eller med andra ord, kan jag lita på det som Gud har lovat? Och då öppnar sig ju plötsligt en helt annan dimension i vårt sökande och vår relation till Gud.

Nämligen att tro inte primärt handlar om att jag på ett intellektuellt mätbart sätt kan välja att tro att Gud finns. Utan tro handlar egentligen om att öva sig i tillit. Teologen Kirkegaard har beskrivit denna övning i tillit så här; tro är ett hopp ut på 70 000 famnars djup! Att tro är att öva sig i att lita på att någon tar emot oss när vi hoppar, trots avgrundsdjupet. Att tro är att våga hoppa!

"Livet är inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som skall upplevas."

Kristus är uppstånden!

2006-04-17T02:34:00.000-07:00

Rädsla och hopp, är två ord som jag bäst tycker beskriver dagens evangelietext. Rädsla och hopp.

På påskdagens morgon sitter lärjungarna fortfarande gömda. Jag tror att de måste känt sig både förvirrade, omskakade och rädda. Allt måste ha hänt så fort. Det var inte många dagar sedan lärjungarna tågat in tillsammans med Jesus i Jerusalem. Då hade de varit fyllda av optimism och framtidstro. Nu ska äntligen Jesus visa för alla att han är Messias, den smorde, den som hade kommit för att rädda dem undan förnedring och förtryck.

Men så blev det ju inte alls! Istället hade Jesus fängslats och förnedrats. Själva hade lärjungarna flytt i panik och rädsla undan soldaterna. De gömde sig i rädsla för att själva bli tillfångatagna. På kvällen hade några av kvinnorna kommit och berättat det ofattbara. Att Jesus inte hade klarat sig, att han blivit torterad och dödad på korset. I det ögonblicket, tänker jag, att hoppet måste ha dött hos lärjungarna. Jesus som de följt så länge, han som de satt sin tilltro och sitt hopp till. Han hade lämnat dem – de var ensamma kvar. Ensamma, förvirrade, rädda och väldigt ledsna.

Men tidigt på påskdagens morgon, precis efter att solen gått upp. Kommer Maria från Magdala, Johanna och Maria, Jakobs mor till dem. Flera av de andra kvinnorna som också varit med dem under deras vandringar, är också med dem. De verkar upprymda och omskakade. Något ofattbart har hänt, säger de. Jesus har uppstått. Han är inte död, han lever. Ja, de säger till och med att dom sett det själva.

Men i lärjungarnas förvirring, sorg och rädsla når inte orden ända fram. Förutom till Petrus. Det måste varit något i det som kvinnorna sa, som uppväckte en strimma hopp hos Petrus. Åtminstonde en strimma tillräckligt stor för att få honom att börja röra sig ur den förlamande rädslan och sorgen. Ett hopp som reser honom på fötterna och hjälper honom ut från huset och bort till graven där hans mästare blev lagd. I Petrus har hoppet väckts, hoppet om att det omöjliga kanske är möjligt.

Rädsla och hopp, två starka kontraster, och liksom lärjungarna befann sig i dem, så lever också vi mitt emellan rädsla och hopp.

Så mycket av världens ondska har sin grund i människors rädslor. Vi blir rädda när vi upplever att vi själva, vår familj och våra vänner hotas. Vi är rädda för att förlora dem vi älskar och värdesätter.

Att vara rädd för att förlora dom vi älskar är såklart det mest naturliga i världen. Men det finns alltid en fara med rädsla. Och det är att den kan gripa oss för hårt. I vår rädsla för förlust, kan vi då gripa tag om personer och saker så hårt att vi kväver och trampar på andra.

Rädslans härjningar syns överallt i vår värld, och hos många av världens ledare. Rädslan att förlora makt korrumperar dom och gör att dom förföljer och förtrycker dom som de istället skulle hjälpa.

När vi blir rädda vill vi försöka ta bort det som vi upplever som ett hot. I rädslan skapas därför murar. Vi börjar ordna in människor i olika grupper, dom som är som oss – dom vi kan lita på. Och dom som inte är som oss. Dom vi inte kan lita på.

Bara vi får bort dem, bara de ”försvinner” så behöver vi inte vara rädda längre.

Det värsta med rädslan är att den hindrar oss från att se att vi alla hör ihop. Rädslan hindrar oss från att vara sanna människor. Rädslan hindrar oss från att leva sanna liv. Rädslan hindrar oss från att vara allt det som Gud skapat oss till att vara.

Men rädslan kan besegras. Den är redan besegrad om vi vågar tro det. Om vi vågar hoppas att det omöjliga är möjligt. Och det är just det som påskens budskap vill berätta för oss idag. Påsken vill berätta att Gud lät Jesus uppstå för att ge mänskligheten ett evigt hopp!

Det tomma korset, uppståndelsekorset, är för evigt uppställt. Det står som en påminnelse för oss, att det omöjliga är möjligt! Att hoppet är givet till oss för evigt. Korset är tecknet för Guds löfte till oss att han aldrig kommer lämna oss ensamma utan hopp om en morgondag, hur hopplöst den än kan verka.

Och i ett liv tillsammans med Kristus, så får också vi del av det hopp som tränger undan vår rädsla. Så att vi liksom Petrus, vågar resa oss upp och se livet i ett nytt ljus. Att graven är tom, att livet har segrat. Att det omöjliga är möjligt!

Utmaning!

2006-04-11T06:47:00.000-07:00

Kännde mig utmanad av Karin. Kanske dags att bli lite mer personlig också =)

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 – vad står där? "och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son." (Den svenska kyrkohandboken)

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid? Väggen

3. Vad var det senaste du såg på tv? Festmetoden

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:15.54 (nästan rätt)

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu? Kyrkokamreren som skriver på sin dator.

6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?Promenerade från bussen till församlingshemmet i kärna.

7. Vad tittade du på, innan du började svara på den här undersökningen? Karin Långströms- Vinges blogg.

8. Vad har du på dig? Jeans, svart prässkjorta och kavaj.

9. Drömde du något inatt? Säkert.

10. När skrattade du senast? På eftermiddagskaffet pågrund av "intressanta" kommentarer från vaktmästaren.

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu? Ingenting (nyinflyttad idag i rummet)

12. Har du sett något konstigt på sistone? Nopp

13. Vad tycker du om den här utmaningen? Kul

14. Vilken var den senaste film du såg? Gremlins

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa? Bromsmedicin till alla HIV smittade.

16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till. Jag är tatuerad och har ganska fräck humor.

17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara? Att alla barn skulle få gå i skola.

18. Tycker du om att dansa? Älskar att dansa!

19. George Bush? Falsk profet.

20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka? Flicka: Judith Pojke: Axel

22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands? Absolut - gärna södra Afrika.

23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten? VÄLKOMMEN!!!

Skärtorsdagen

2006-04-11T06:35:00.000-07:00

Petrus och Johannes ser nöjt på varandra. Allt är förberett! Påskbordet är dukat med osyrat bröd och vin, oliver och söta frukter.

Inom dem finns den upprymda känslan kvar. Känslan av förväntan och glädje som pilgrimerna förmedlat i sina Hosianna rop. ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn” – räddningen är nära! Men någonstans långt därinne i Petrus och Johannes gnager oron. Den gnager sig så djupt att den lämnar ett värkande hål i mellangärdet och en bitter eftersmak i munnen.

De oroar sig över deras mästares utbrott på tempelgården. Jesus ilska över penningväxlarnas härjningar hade inte lämnat någon oberörd. På gott och ont – tänkte de. Många av dom som bodde utanför Jerusalem hade blivit glada – men de mäktiga i staden. Översteprästerna och officererna för tempelvakten hade blivit arga. Många människor hade sin försörjning tack vare templet. Men Jesus hade fördömt det – spottat på det och rivit ner växlarnas stånd.

Men så har det ju varit hela tiden, tänkte Johannes, så är det att följa Jesus. Vissa blir förargade och andra uppfylls av hans ord. Men Petrus funderar: kanske är gränsen nådd nu. Vad händer då? Vad kommer hända med Jesus, vad kommer hända med alla oss som följer honom?
Ja, hosianna ropen skär sig med översteprästernas rasande blickar.

Plötsligt öppnas dörren och Jesus och de andra lärjungarna kommer in. De slår sig ner. De pratar, skrattar och äter gott. I denna stund försvinner Petrus och Johannes oro. I denna stund är allt bra – värmen från ljusen. Den nära gemenskapen runt bordet. Ett lugn sprider sig en kort stund – ett lugn som viskar. Här kan inget ont hända. Här runt detta bord är vi ett med varandra och ett med vår vän och mästare.

Undrar om lärjungarna visste vad som egentligen var på väg att hända? Jesus visste, men visste lärjungarna? Där i gemenskapens frihet var säkert lärjungarnas tillit till Jesus fullständig. Men det är klart, lojalitet och löfte om att inte svika, är enkelt när det känns tryggt. Också detta visste Jesus. Han visste att Judas skulle förråda. Att Petrus skulle svika. Och att alla de övriga apostlarna skulle somna, tvivla och fly i rädsla för sitt eget liv. Jesus kände deras misslyckande redan innan, ändå delar han bröd och vin med dem. Trots allt bjuder han in dem i måltidens gemenskap. Trots de kommande sveken ger han dem all sin kärlek. Redan där i måltiden upprättar han dem. Tag och ät – tag och drick. Min kärlek, min förlåtelse, min upprättelse. För dig utgiven!

Ingen lämnades utanför, inte ens Judas. För Jesus finns det ingen som inte är värdig, inte mogen, inte tillräcklig. Också jag får vara med!

En levande församling - en fråga om lojalitet?

2006-04-06T01:04:00.000-07:00

Karin Långström Vinge skrev följande angående dubbla lojaliteter rörande de som är aktiva i missionsprovinsen:

"Flera av dessa organisationer utnyttjar Svenska kyrkans lokaler för sin verksamhet. Ledande personer avlönas av Svenska kyrkan. Engagamanget sker på fritiden, men studerar man dessa verksamheter så sammanfaller de ofta med den ordinarie verksamheten."

Nu berör förvisson Karins blogginlägg primärt präster som har dubbla lojaliteter och frågan hur deras engagemang påverkar deras primära uppgift som präster i svenska kyrkan. Men detta påminner också om något som jag länge funderat över. Nämligen det faktum att många av våra vaktmästare, församlingsassistenter med flera, också har dubbla lojaliteter. Det är min erfarenhet att många av kyrkans medarbetare som inte är ämbetsvigda också är medlemmar och på sin fritid engagerade i någon av Sveriges frikyrkor.

Jag har länge funderat över vad detta får för effekt både i svenska kyrkans barn och ungdomsundervisning. Men också vad det får för effekt för vårt gudstjänst liv. För mig rimmar det illa att man har mage att arbete mån-fre som t.ex. församlingsassistent i en svensk kyrklig församling. Man undervisar våra barn i kristen tro och borde då också brinna för vår trostradition och tolkningstradition. Man borde också givetvis fira sin gudstjänst i svenska kyrkan och på så sätt hjälpa ungdomarna in i vår gudstjänstfirnade tradition.

Men detta blir ju omöjligt om man som enskild medarbetare inte har den lojaliteten, inte brinner för svenska kyrkan. Utan väljer att varje söndag gå med sin familj till missionskyrkan eller pingstkyrkan. Där de också går i egna bibelstudiegrupper och gör frivilligarbete. Jag menar att vi som anställda är grunden för många små församlingar att hjälpa till och bygga en levande församling. Att man som anställd kommer till sin kyrka, den som avlönar henne, den kyrka som varje anställd borde vara lojal mot - och firam gudstjänst. Tänk om alla anställda kom på söndagen med sin familj, med man/hustru och barn. Det skulle vara en trovärdig grund att stå på. Men så länge inte alla anställda och förtroendevalda vill hitta denna gemenskap i vår kyrka, då kan man itne hellre klaga på den gudstjänstfirande församlingens liv eller icke liv.

Jag skulle vilja se att alla anställda, liksom Präster och diakoner, hade sitt hjärta och engagemang i svenska kyrkan. Det borde vara en förutsättnign för att få "lyfta" lön. Det är en förutsättning i mötet med barn och ungdom och alla medlemmar över lag. Det räcker inte att vi skriver i våra anställningsannonser att: man ska vara medlem i svenska kyrkan och dela kyrkans tro och värderingar. Många har ju dubbelmedlemskap!!! Däremot är det ju givetvis upp till varje medlem om man vill tillhöra två kyrkor. Men inte de anställda.

Ny ärkebiskop

2006-03-30T06:40:00.000-08:00

Jaha, så var det klart. Anders Wejryd blir svenska kyrkans nya ärkebiskop. Det är bara att gratulera. Känner att jag vet för lite om honom för att uttala mig om hur han kommer axla manteln efter KG Hammar. Tiden får utvisa.

Känner dock en liten sorg över att det just var Växjö biskopen, vilket inte har något med Anders Wejryd att göra. Utan det faktum att det nu blir biskopsval i Växjö - och jag tror att det ska mycket till att Växjö väljer en kvinnlig biskop efter Anders. Med tanke på det stiftets brottning med kvinnliga präster. Snart går Christina Odenberg i Lund i pension, det är inte heller säkert att Lund väljer en kvinnlig biskop efter henne. Så framtiden känns ganska mörk enligt mig, att det finns en stor risk att vår kyrka, som haft ett ämbete för män och kvinnor i snart 50 år, kommer vakna upp nästa år - 2007 och inse att vi har 12 manliga biskopar och en kvinnlig.

Djup sorg är det enda ord som i såfall skulle beskriva detta faktum för mig.

Men som sagt stort grattis till nya ärkebiskopen.

Kunde bara inte låta bli!

2006-03-19T13:34:00.000-08:00

Kurt från Göteborg har varit vänlig att citera mig som new agare; mitt svar! Tja...kunde bara inte låta bli!

Intressant blogginlägg

2006-03-19T13:16:00.000-08:00

Det finns ett intressant blogginlägg på Anders spontana utrop som berör den kristna högerns alllt starkare position i bl.a. USA. Läsvärt enligt min mening och tankeväckande.

Heliga möten

2006-03-19T08:48:00.000-08:00

Josef och Maria står på temeplgården i Jerusalem. Liksom många föräldrar före dem har de vandrat upp till templet i den heliga staden med sitt nyfödda barn. De har kommit för att bära fram sitt barn inför Gud. På tempelgården finns det också den dagen två gamla människor, Symeon och Hanna.

Där på temelgården sker mötet, ett möte över generationsgränserna, ett möte mellan den nyfödda, mannen och kvinnan mitt i livet och mannen och kvinnan i slutet av livet.

På temeplgården sker ett gudomligt möte, ett möte där hela mänskligheten är representerad. Ung och gammal, man och kvinna.

I vår tid, där vi lever så skilda från varandra. Där vi nästan uteslutande umgås med människor i vår egen ålder, efter intressen och efter ekonomi. Blir det här mötet en mycket tydlig bild för oss om Guds rike – Gud är där vi alla är. Mötet blir därför också en tydlig bild av vad Kyrkan bör vara. Kyrkan är främst en mötesplats för alla oavsett om vi är män eller kvinnor, unga eller gamla.

Kanske är mötet på tempelgården också den starkaste bild vi har för nattvardens djupaste innebörd: ”En enda kropp, och en enda mänsklighet”

I mötet mellan människor sker det gudomliga saker, där finns Gud!

I seendet av den andra finns Gud alltid närvarande.

Att tro det omöjliga

2006-03-10T06:54:00.000-08:00

Blev ombedd att skriva i församlingsbladet tema påsk. Så här blev det:

Att våga tro det omöjliga

Kvinnorna måste ha sprungit så fort de bara kunde, sprungit så fort benen bar dem. Jag kan se dem framför mig, när de springer in på gårdsplanen till huset där Petrus och de andra lärjungarna sitter gömda. Med andan i halsen ropar de; ”Han lever, Jesus lever.”
Tänk att få ge ett sådant glädjebud! Jag undrar ofta hur de kände sig, kvinnorna vid graven. Att få se det omöjliga, att få ge ord för det ofattbara: ”Han är inte död, han lever!”
Men de möts med tystnad och misstänksamhet, de andra lärjungarna tror inte på dem. Kanske inte så konstigt, hur ska man kunna tro något sådant? Hur kan man tro på det omöjliga? De visste ju att han var död, de hade ju sett honom plågas till döds på korset. Den livlösa kroppen som bars bort.
Men Petrus blir osäker, tänk om kvinnorna talar sanning? Tanken sätter sig i kroppen på honom och han får ingen ro. Tänk om? Han är tvungen att ge efter för tanken. Så fort han kommer utanför huset börjar han springa. Han springer så fort benen bär honom. När han kommer fram tvekar han en sekund, sedan lutar sig in i den öppna graven. I gravens dunkel möter hans blick den tomma linnesvepningen.

Tom är graven i klippan, vet någon var mästaren är?
Bindlarna ligger därinne kvar, men själv är han inte där.
Uppstått har Jesus, hurra, hurra.
Han lever, han lever, han lever än.
(Margareta Melin)

Nu är det snart dags!

2006-03-09T14:11:00.000-08:00

Tur att jag är ledig på måndag - då blir det till att krypa upp i soffan med en stor kopp kaffe och titta på ärkebiskopshearingen. Ska bli intressant att höra vad Sahlberg säger!

Alltså måndag kl 10.30, svt24...

(Har ingen klar favorit ännu)